Fröken Lundgren,

En timmes samtal med Julia senare och jag är lycklig.
Fastän på ett vemodigt sätt.
Jag saknar henne nästan löjligt mycket och nu är hon inte längre i Sverige.
Inte så långt ifrån gränsen visst, men i Oslo. Det känns ändå mycket längre bort.
Hon blir inte där så länge heller dessutom utan tar sitt pick och pack till alperna.
Då undrar jag vad jag gör här?
Alla vänner är på andra ställen och jag är kvar här.
Precis som det inte brukar vara, som jag sagt tidigare.

Vad är det som får mig att stanna i Sollefteå egentligen?
Till en början var det jag och fröken fräken som skulle leva loppan hela sommaren,
sedan var det jobbet och alla pengar som rullade in på kontot och kom ut som kläder.
Men vad är det egentligen nu kan jag undra?
Och strax efter kommer frågan jag aldrig trodde skulle slå mig förrän jag var gammal och färdig,
var ska jag hitta lyckan om jag inte finner den här?
Jag känner att jag behöver komma ifrån ett tag. Om så för en dag, en helg eller en vecka.
Ny fräsch positiv anda.
Sedan kommer jag förhoppningsvis komma på vad jag faktiskt vill göra.
Jobbet har jag kvar och dit ska jag tillbaka. För jag trivs verkligen.
Men vad ger Sollefteå mig egentligen?

Om ni bara var här, alla ni som faktiskt gör mig lycklig inifrån och ut.