Strawberries?
I mitt yrke hör man mycket.
En del som inte var menat för mina öron, en del som är.
Många skämt, en del skit och mycket vardagligt.
Jag tror folk glömmer bort att vi faktiskt hör, att vi inte bara är skyltdockor.
Hur som.
När jag för ett tag sedan hörde en människa säga att denne inte gillar mint slog det mig.
Vad borstar folk som inte gillar mint tänderna med egentligen?
Jordgubbssås?
Vitamin-boost.
Min hals gör fortfarande ont.
För att bäst beskriva känns det som att halsen rivs i rivjärn när jag sväljer.
Det låter skönt eller hur?
Inte ens mirakelpillret Zyx hjälper nu.
Jag tar med mig mitt mirakel-boost-the på med smak av champagne på jobbet.
Då kanske jag blir frisk!
Min mamma i spagat.
Det finns mer att berätta.
Nu förstår jag igen, det var flera år sedan sist, varför barn ofta skäms över sina föräldrar.
Min mamma, tillsammans med vår diskare dansade mest igår.
Fast jag kan inte säga att mamma dansade så mycket.
Enligt Jessica satt hon mest i spagat och gick med händerna fram och tillbaka?
Vad det nu innebär.
Hade jag varit tretton hade jag självdött och tagit mamma med mig på kuppen.
Men nu är jag gammal. Och jävlar så vi skrattade!
Jag ska göra mig bästa att inte bli en pinsam förälder, om jag blir förälder, hur man nu lyckas med det!
Vad var det sista jag behövde? Magsjuka!
Jag är full av förväntan över hur roligt det kommer bli inom kort,
och så vaknar jag mitt i natten och måste spy.
Med andra ord. Jag har fått magsjuka.
Eller någon släng åtminstone.
För morgonen och natten var vansinnigt jobbig.
Nu dricker jag blåbärssoppa för brinnande livet,
samtidigt som jag känner mig seg. Men pigg.
Jag mår inte ett endaste dugg illa längre och förhoppningsvis är livet snällt mot mig.
Surt sa räven om att jag måste ligga inne hela dagen, missa timmar på jobbet
och även missa en invigning som hade varit intressant att se.
Jag ska hyra film, tvinga mamma att komma hit med choklad och längta bort från lägenheten.
Hope to get better soon.
Do you know me? I sure don't.
Jag märker såhär i efterhand själv vad som händer
med mitt humör när det trista mars-vädret är just trist, grått och blött.
Hela jag sjunker ner till en nivå som jag vanligtvis inte ens visste fanns.
En bitter, otrevlig och väldigt ledsen sida äter upp mig och allt är piss.
När solen skiner å andra sidan flyger jag fram och nästan spricker av lycka.
Då är allt blommigt, ljust, vackert och bara underbart.
Jag beter mig allra mest som en jojo-bantare, fast i lyckoversion.
Ena dagen är jag så högt upp man kan komma och nästa långt nere i dyngtunnan.
Ni har hört det förr, jag har tänkt det förr.
Men det som är allra värst är att fortfarande inte känna mig som jag.
En del av mig dog den där kvällen i juli, den självsäkerhet jag en gång kände blåste bort.
Och att behöva lära känna sig själv igen, det är nog det allra värsta.
What if I don't like who I become?
Keep your friends close..
Allt faller på plats och jag känner mig delvis lugn.
Om bara det vardagliga livet alltid föll på plats, som en räls.
Iställer försvinner allt vett då jag trodde att det var som vanligt.
Minsta sak slår som en bomb av uppvaknade. Ka-boom!
Det gör mig frustrerad allt som oftast.
Att inte veta säkert hur nästa drag blir, eller ens vem som gör det kan göra mig galen!
När samtal inte sker, ord inte växlas och blickar blinkar.
Då tar mitt hopp paus och rymmer ur min kropp. Självkänslan glider till minus och allt blir mitt fel.
Fastän jag innerst inne har gnistan kvar.
Ibland får jag gott vänta. Och tiden äter upp mig.
Ovisshet är min fiende. Att behöva lära känna den kan vara det värsta.
Jag kan inte enkelt förklara.
Call me stupid.
Det där med att handla kläder är inte bara roligt.
Jag har gått upp i vikt, eller åtminstone svällt.
Mycket på grund av min medicin, som gör mig konstant sugen.
Men sluta-rökandet har inte hjälpt heller.
All karaktär jag hade förr är väck.
Så för att må dåligt över att jag gått upp i vikt, vad gör jag?
Öppnar en 200 grams chokladkaka och äter ihjäl mig såklart.
Ibland är jag smart!
(Imorgon blir det apelsiner. Jag njuter av min choklad så länge..)
Keep my fire.
De har ta mig satan långa ben och är vigare än vad jag var som foster.
Jag är nästan lika fascinerad nu som för första gången!
Fast det där med bord i käften kan ju aldrig vara bra för käkarna Pavlos?
Jag känner lukten av den blåa fotogenvätskan i näsan. För er som inte vet luktar den satan.
Bitter and sweet.
Hemkommen från farmor. Full av rök.
Är det något damen kan är det att surra och röka.
Hon är nog den sociala mästaren.
Just idag på inget vidare humör dock, vilket jag förstår. Hon var bitter.
Ensam gör bitter. Ont gör bitter. Jag förstår henne.
Så imorgon har jag en ledig dag, när jag ska handla lite nytt åt henne.
Hälsa på igen och få henne att tänka på annat.
Visst är ensamhet skönt, det säger jag ofta. Men det kan nog gå överstyr.
Nu ska jag laga kinagryta. Till mig själv.
Jag mår bra av ensamheten. Än så länge.
You got it right.
Needless to say.
Trots att väskan var packad, kläder på och planer för kvällen
kom jag aldrig iväg till simhallen.
Planen på att träffa Petra sprack. Jag har inte städat. Inte bränt några skivor.
Alla mina förväntningar och hopp om att bli en bättre människa brann upp.
Istället ligger jag i soffan, under täcken, svarta ögon och förhoppningsvis snart trött.
Några rostade mackor får nog bli min middag.
Efterlyst min man.
Det dåliga samvetet min bästa kompis.
Nu, när jag ligger så lågt är jag varken hungrig eller mätt.
Jag skulle äta tio påsar chips och hundra kilo godis.
När ska jag lära mig att få någon annans rätt att bli dennes fel?
Aldrig hoppas jag. Så länge jag inte kan det är jag en bra människa.
Och min mamma kan vara stolt över mig!
The way you make me feel.
Vårvädret var fint så länge det höll i sig.
Jag är väl medveten att jag åker fram och tillbaka som en manodeprissiv.
Så är inte fallet. Min vardag snurrar bara jävligt snabbt.
Hur kan allt jag känner vara precis vad en annan människa inte anser sker?
Mitt liv som glad och lätt slås sönder och samman om och om igen.
Kan man inte prata fungerar ingenting och ord vill inte hamna rätt.
Jag är ungefär en millimeter ifrån att faktiskt säga ifrån mig allt ansvar,
säga upp mitt nuvarande liv och försvinna ett tag.
Eller länge.
Det känns som jag behöver byta skinn, miljö och vardag.
Dagen från helvetet.
Allt började i kaos och det går fan inte en sekund bättre nu.
Ursäkta språket.
Note to self, lägg av med att platta håret i soffan!
Jag har nu bränt sönder en soffkudde. Divanen måste byta sida och kudden håll.
Förbannat!
Till mitt försvar måste jag säga att soffan är sjukt känslig.
Det blir märken av min el-dosa till datorn.
I och med att datorn ibland håller på att brinna upp kanske det inte är så konstigt.
Men känsligt.
Skjut mig!
Walk a mile in my shoes.
All den där dricksen vi fick i fredags jämnade ut sig med igår.
Dagarna skiljer sig så extremt mycket i mitt yrke.
Inget blir sig likt igen.
Spännande, outhärdliga, ibland supermysiga människor gör intryck på våra liv.
Vi skrattar, svär och smörar ibland så att vi äcklar oss själva. Det tillhör yrket.
Ibland undrar man om det vore dags att skriva en bok, berätta allt om dessa människor.
Men så kommer något i vägen och det glöms bort.
Jag ska utveckla mig mer så småningom.
Frågan är, vad är du själv för sorts typ när du går ut bland andra människor?
Är du den genuint snälla, som alla vill serva och få att må gott?
Eller är du den som utnyttjar sitsen, försöker låta bra och trycka ner den stackare som tar hand om dig?
Kan du skratta åt skämt eller är du gravallvarlig, eller kanske ointresserad?
Alla är vi olika. Det är därför mitt jobb är värt allt, oftast.
Men kom ihåg, vi är inte slavar. Vi har valt att göra detta!
Mitt liv som servitris.
Herrn som på telefonen rättade mitt språk och tyckte jag skulle hålla mig till sex.
Nu vet jag vem han var, och jag måste säga att han var rolig, glad och tacksam.
178:- rikare blev jag på köpet. Som en liten glädjechock.
Senare under kvällen hade jag tre killar vid ett bord. Mer behöver jag inte säga.
När de gått håvade jag in dricksen och läste ett nummer på ett kvitto som avslutades med puss.
Jag skrattade så jag kiknade. Till ägaren av kvittot kom in och sa:
- Öh, alltså bara så ni vet var det inte jag som skrev på kvittot.
- Okej, det är ingen fara ändå. (Storskratt.)
- Öh, öh, öh okej. Ha en trevlig helg i alla fall!
Well folks, det ska gå bra lång tid och jag ska bli
jävligt desperat innan jag nappar på ett nummer på en nota.
Eller så var det till Nina. Det gissar jag på.
Håll dig till sex.
Telefonen ringde på jobbet igår.
En gäst som skulle bekräfta antal människor i ett sällskap var i andra sidan luren.
Gäst: - Vi blir 5 och inte 7 som jag trodde vi skulle bli ett tag.
Jag: - Ja, jag ser att det står rätt antal i boken då. Jag får tacka för att du ringde och berättade det!
Gäst: - Jag lovade att göra det. Du förstår vi skulle varit 7, men nu var det två som inte kunde komma.
Jag: - Det var synd, men ni är hjärligt välkomna ändå. Tiden stämmer fortfarande, klockan 6?
Gäst: - Klockan 18.00. Sex är något helt annat lilla flicka.
Jag: - Hehehe?! Jo, men jag menade klockan 6.
Gäst: - Ja, det är klockan 18 och inget annat. Det där andra får du hålla dig till...
Jag: - (Pinsam tystnad). Ni är hjärtligt välkomna.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara när han tyckte att jag skulle hålla mig till att ha sex?
Det blir spännande att se vem av våra gäster som uppmanar till det ikväll.
Fool.
You fool me twice, shame on me"
PS. Tro mig!
Jag har kört bil ännu en gång på den här veckan.
Nu var det med mors bil och den är minsann enklare än det stora åbäket
min styvfar driver omkring i.
Jag börjar lära mig. Snart ska jag ha det där körkortet i handen.
Måste man plugga också egentligen?
Kan jag inte göra som Gurkan i Sveriges Värsta Förare
och betala "några snubbar" för rätt svar på teorin?
Var det 2000? Som hittat.
Är det "några snubbar" som läser så slår jag till!
Will you heal me?
Lycka kan komma fort, fångas och kännas underbar.
Men helt plötsligt kan den försvinna lika fort igen
och då står man ofta ensam kvar, men ett stort hål i hjärtat.
Det lönar sig ibland att låta saker växa in i kroppen och inte gå för fort fram.
Men när lyckan står där och knackar på dörren är det svårt att inte öppna.
Telefonen har gått het under morgonen och det första som visades för mina ögon
kändes först mest av allt som en dröm.
Men så läste jag noga igen och förstod att allt inte stod rätt till.
Ett meddelande och lite sömn senare så ringde telefonen igen och jag svarade.
Det är svårt att sätta sig in i hur en annan människa känner när ens egna liv är på paus.
Jag gjorde mitt bästa. Och det är bästa är allra oftast att bara lyssna.
När det kommer till känslor är jag en löjlig optimist som tror att allt löser sig,
det gör det alltid!
Men det är allra oftast inte lika lätt att intala andra människor det.
Nu kan jag bara hålla tummarna,
och går det inte som man kanske vill.
Då var det inte menat att hända.
P-a-n-i-c.
Jag har nu för andra gången på mindre än en vecka övningskört.
Vilken jävla pärs gott folk!
Helt panikslagen och med ett svärd i hjärtat kör jag omkring,
det går hyffsat bra huvudsaken det inte gäller korsningar och backning.
Det svåraste med andra ord. Eller för mig i alla fall.
Jag tror inte tillräckligt på mig själv och blir helt panikslagen.
Typiskt tjejer kan man kanske tycka.
Jag vägrar bli en mes bakom ratten, då kan jag lika gärna vara utan körkort minsann!
Så nu ska jag fortsätta köra, köra, köra.
Jag ska försöka drömma om det till och med.
Då är jag snart en ny rallychaufför.
You'll be a star.
Varje vecka är jag hos mamma, där ser de på såna serier och nu är även jag fast.
Egentligen ville jag hitta ett klipp med Gulletussan där hon kelas med sig själv.
Istället fick det bli det här, hon sjunger ungefär lika bra som jag i duschen.
Fast hundra resor värre.
Jag skulle kissat på mig av skratt om jag var ett av de stackars barnen,
det är ungefär det jag gör nu i soffan!