Fröken Lundgren,

Nu önskar jag allra mest att alla skulle gå utbildningen vi gick idag.
Risker med alkohol, droger och vårdslöshet i trafiken.
Jag vågar nästan lova att ens tänka tanken att köra eller åka med
en påverkad människa efter det.
I 9 av 10 fall när det kommer till rattfylla är de bakom ratten unga män.
Inte så chockerande men helt vansinnigt! Vad tänker man på?
Det tar 35 timmar för kroppen att förbränna 10 starköl,
ändå tar många bilen dagen efter så fort de känner sig nyktra.
Tänk efter en gång extra.
Konsekvenserna kan komma att förfölja dig resten av livet.
Då kan jag tänka mig att du vill betala alla pengar i världen för den där taxiresan.

Efter flera filmer, diskussioner och bilder var vi fruktansvärt upprörda.
Hur bra vi än sköter oss själva betyder inte det att människan jag möter också gör det,
ungefär 12000 människor kör rattfulla om dagen. Ändå är mörkertalet stort.
Så får det inte vara.




Med avbrott i likhet med dessa istället för reklam hela tiden skulle kanske fler tänka efter en gång extra.

Dessutom borde alla med körkort gå denna kurs, det är min mening.

Nu vill jag att tvätten ska vara färdig så jag får sova.
Hjärnan är slut och jag kan inte plugga mer förtillfället. Det fastnar inte.

En kvälls jobb och en natts sömn senare är jag som folk igen.
Lillasyster kom hem med en superfin blomma igår med förklaringen att:
"hon älskar mig". Jag tror henne men egentligen tror jag det är en
"jag älskar att du städar upp efter mig blomma".
Ni ska se hur jävligt det ser ut i lägenheten, det kliar i skinnet bara att tänka på det.
Kom hem till veckorevyn-tidningar på alla de konstigaste ställen,
en sopsäck i sovrummet, kläder ovanpå garderoben, popcorn och lösnaglar överallt
+ massor av disk.

Fy fan vad skönt det är att bo ensam, helt ensam, egentligen!
Så nu måste jag göra ett snabbryck och städa innan jobbet.
Jag dör om det ser lika förjävligt ut när jag kommer hem ikväll.



Fin blomma med baktankar..

PS.

What the f är det med folk som velar?

Jag är väl inte den som ska öppna munnen angående det i och för sig.
Det är dumt att kasta glas i stenhus och tvärtom har jag hört.
Men jag förstår fan inte ett enda jävla dugg.

Ena dagen är det kört. Nästa tomt och jag skiter i allt. Tredje tillbaka.
Fjärde uppgivet. Femte jag vill inte att du ska.
You get it. Olika från dag till dag.
Hur orkar man följa med?

Vad ska jag ta mig till egentligen? Ge mig ett jobb med vanliga tider.
Eller kanske en ny stad. Eller dig.
Och riktiga svar.

Ena dagen på. Andra off.

What's the deal?

Jag stannar i sängen idag.
Alla planer får vänta till imorgon.
Ibland är det okej att stanna under täcket och gömma sig.
Precis som jag vill när jag känner mig rädd.
Ensam. Utanför. Bortglömd. Förlorad.
Allt det där som egentligen är hundra mil bort kommer snart ikapp.

De där tankarna som virvlar runt i huvudet gör mig yr.
Vad jag skulle behöva är någon som säger vad jag ska göra,
eller snarare vad jag vill göra.
Någon som skulle prata högre än tankarna för att få mig att tänka på annat,
det vore också något att lägga pengarna på.

Jag är livrädd för att hamna i en ond cirkel igen.
Att trilla ner på botten och sluta känna igen den jag egentligen är.

Skrattar ni inte har ni ingen humor.

Jag gillar framförallt det där om disktrasan,
och att det faktiskt inte hade varit helt omöjligt att någon av dem gjort allt det där.

När jag blir stor ska jag också bli smart!

Det här är det närmsta jag har kommit pojkbandscrush sedan jag var 11.



Nu ska jag fortsätta gilla filmen.

Vakuum.

Det är allt just nu och jag åker fram och tillbaka.
Jag vill, jag vill inte, jag vill, jag vill inte.

Ett långt samtal med fröken Olsson Qvist gjorde det lite enklare,
men långt ifrån löst.
Några timmars sömn och en fruktansvärd kyla utanför senare är jag fortfarande lika lost.
Hösten är visst här nu och är det något jag inte ser fram mot så är det vintern.
Ett halvår av mörker, snö och långa nätter. Alltid detsamma varje år.
Ändå gör jag ändå inget åt det.
Sverige på sommaren och varmt på vintern. Det vore kanske det bästa.
Fast det vore fel.

Skuldkänslor. Separationsångest och beslutsångest. Det är grejer det.
Ensamtid mår jag bra av, om bara alla tankar skulle kunna släppa taget en stund.

Vad vill du?!

Lugn musik fyller mina öron.
Har jag berättat att jag måste ha magic fingers?
Mitt i allt efter middagen på berget rörde jag datorn och sedan funkade ljudet igen.
Jag dansar med glädje, då behövs ingen ny man på ett tag framöver!

Så nu sitter jag här och njuter av sånt som rör till det så mycket att jag kan börja gråta.
Jag är en blödig jävel allt som oftast.
Men jag älskar det!
Alla tankar snurrar runt och ändå känner jag mig helt lugn. Det blir vad man gör det till.
Men frågor staplas på hög och ibland behövs svar för att få något grepp om vardagen.
Om dig. Om mig själv. Om vad som komma skall. Eller bara vad man egentligen vill.
Det där med att inte alltid våga vara rakt på sak kan vara en förbannelse,
men ack ett så underbart sätt att fly bort från allt man kanske inte orkar med. Just nu.
Jag vill hinna med mycket, ändå känns det som tiden rinner mellan mina fingrar.
Ensamhet är nog inte min starka sida ändå. Det blir tröttsamt i längden. Ändå avgudar jag det.

"See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right"

Det finns dom som kan sin sak när det kommer till ord.

Jag har visst kommit in i mitt rätta jag igen och börjat vända på dygnet. Jag skyller på den satans förkylningen, men egentligen beror det på ikväll att jag flyttade datorn in i sovrummet och fastnade i True Blood. 3 avsnitt senare är jag vettskrämd och inställd på att drömma mardrömmar. Jag är en mes! Det är såna här gånger man ska bo med någon. Vet inte om jag kommer våga se ett enda avsnitt själv efter det här! Men en sak vet jag. I wanna do bad things with you.

Det där med att vara bitter är väl inget jag gillar egentligen tror jag..
Men kan man bli annat när man har en tjyv till lillasyster?

Nu har hon lämnat lyan, för vad jag förmodar att hon trodde skulle vara en dag.
Jag är däremot så less nu att jag tvivlar på att hon är välkommen tillbaka.
Hon lämnade för det första allt rat på mitt golv, det vill säga hennes garderob.
Ett plus var att hon var "snäll" och lämnade sin plattång. Men tror ni inte det fanns en hake?
Hon snodde med laddaren till min mobil för att hon glömt sin på praktiken. Sopa!
Så nu när jag verkligen ladda är den hemma på berget och världens lataste unge sitter på den.

Jag känner mig själv gå under litegrann utan telefon..
Med andra ord blev det inte heller något Norgesamtal. Det är det sämsta!

Alla snälla ord jag skrev häromdagen är som bortblåsta.
Syskonkärlek är underbart och jag är förbannad!

---

Jag tar tillbaka.
Hon kom precis och lämnade tillbaka den. Men lämnade plattången.
Nu var hon allt snäll. Sötnos.

Jag gillar min mamma som alltid drar sig ur allt också.
Nej.
Hon fastnar och sedan orkar hon inte.

Så inga monster idag. Jag ska fan skaffa körkort!

Det är visst 3 veckor sedan jag uppdaterade.
Egentligen är jag fullt medveten om det, men jag orkar inte bry mig.
Mina 2 veckor på Kerkyra var underbara. Lika underbart var det däremot inte att komma hem.
Nu har jag legat i min soffa i ungefär 1 vecka och mår lika värdelöst fortfarande.
Någon infektion eller inflammation (vad är skillnaden?) i magen tyder det på.
Jag hoppas inte på det värsta vilket skulle göra att jag inte får jobba på flera veckor.

Återkommer med bilder från värmen när jag mår bättre.

Ciao.

PS.

Telefonjäveln har jävlats för mig.
När jag igår fick avin och gick för att plocka ut den fanns den fortfarande inte registrerad.
De trodde inte ens att Halebop skickat den.
Så jag sket i det hela, hinner ändå inte hämta ut den i tid, och gick på affären här nere och köpte mig en.

Den är röd. Den är fin. Jag är kär!

Nu kommer jag ha en grym semester.

Om 2 veckor är jag tillbaka.
Hoppas ni får bra väder, det ska jag få!

Filakia polla!

Jävla skitfilm.
Förstå mig rätt, den var söt och upplyftande en regnig dag.
Men vad i helvete, när ska filmfixarna fatta att allt inte är perfekt och underbart i vår lilla värld?
Det är nästan värre med "åh, alla är kära, lyckliga, snygga och rika"-filmer än den värsta science fiction.
Båda är minst lika overkliga!

Han var otrogen, hon skiljde sig. Skaffade sig ett liv, gjorde vad hon velat, och fick honom tillbaka.
Väninnan fick rätt kön på barnet. Den andra fick en egen tidning. Den tredje skrev färdig boken.
Alla var kära i varandra och så himla glada. Jippi!
Om världen vore så vacker skulle alla vara glada jämt.
Puckon.

Verkar jag bitter?

Jag har förresten fixat in fina myror i hela lägenheten. Framförallt i köket.
Kan ha något med pantflaskorna ute på balkongen som grannen sa,
men jag vägrar erkänna det för det går inte att alltid ha rätt.
Dom är slängda nu, men myrjävlarna är kvar.
Det kryper över hela kroppen. Jag hatar insekter!

Imorgon är det jag som inhandlar myr-dödar-medel.



De är inte alls så söta som det kanske ser ut här. Skadedjur!

Hjärnan maler på trots att det enda jag vill göra just nu är att sova.
Klockan är elva och det skulle vara tidigast på flera veckor att somna, men jag behöver det.

Lillasyster hamnade i trubbel igår.
Hade jag kunnat hade jag åkt de där milen mitt i natten och läxat upp pojkspolingen.
Han kan inte bete sig och det har jag sett förr.
Det är under inga omständigheter okej att ge sig på en annan människa.
Varken psykiskt eller fysiskt.
Det gör mig så vansinnigt arg!
Förbannades.

Vad som slår mig är att åtminstone jag, men säkert också andra,
försvarar andra människor bättre än jag försvarar mig själv!
Jag har mina principer som jag försöker följa. Jag står på mig så bra jag kan.
Men när känslor av olika slag kommer mellan förändras jag. Mot min vilja.
Allt det där jag sa att jag aldrig skulle acceptera är helt plötsligt okej och jag tror mig må bra.
Om det inte varit mig själv det handlade om utan någon som står mig nära
hade jag satt hälarna i marken stått på mig tills skiten tog slut.
Men när det handlar om mig själv är det helt plötsligt inte lika viktigt.

Jag vet vad som är rätt allt som oftast, vad som känns rätt för mig menar jag då.
Men tyvärr är jag dålig att leva efter det. Det är just det jag ska ändra på nu.

Varför gå runt och vara någon annan än mig själv för att folk ska vara nöjda?

"Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen
För länge sen

Åh jag drömde om en framtid som glömmer
Och jag drömmer om en framtid utan dig

Melissa Horn får vara mitt sällskap inatt. Då känns allt bra.

Vädet håller fortfarande i sig och är helt underbart.
Det ska tydligen ta slut när helgen är över och då kommer jag tillbaka hit igen.
Nu har jag varken tid eller lust att uppdatera snicksnack om mitt vardagliga liv.

Rollercoastern är värre än någonsin och jag undrar hur starkt psyke jag egentligen har kvar.
Ofta undrar jag det. Med räsla att svaret är dåligt och precis vad jag tror.
Skådespeleriet tar emot igen och jag önskar för att i världen att jag skulle slippa hålla på så.
Le, skratta och vara bekymmersfri. Fast på riktigt, det vore väl ändå allra bäst?
Fast ett liv utan bekymmer är väl ändå kanske inte ett riktigt liv.

Hur som haver.
Bekymmer har jag kan ni tro. Ljudet på datorn har sagt upp sig till exempel.
Det är det som bekymrar mig mest just nu.
Och framtiden får mig att fundera på vad som komma skall, vad jag bör välja och när jag bör välja.
Samtidigt orkar varken hjärna eller hjärta. Rädslan för att överarbeta och falla platt igen gör mig skärrad.

Jag önskar mig flera nätters god sömn och kärlek från de som står mig närmast.
Det vore det bästa för mig just nu.

En film och lite limevatten får göra mig på bra humör ikväll.
Imorgon väntar lunch med Petra. Då måste jag vara glad.

Ciao!