Fröken Lundgren,

Rastlöshet.
Det är så det känns. Som att jag aldrig borde packa upp kappsäcken, inte här. Jag vill alltid befinna mig på flygande fot. Åtminstone som det är nu. Jag trivs inte med känslan jag har. Att inte höra hemma där jag kommer ifrån. Det finns inte längre något att hämta här, men ändå känner jag ett tvång att stanna. För att rätta till alltsammans. Lära känna, än en gång. Möta människor jag inte sett på länge och som jag saknat. Min familj. Det känns som jag försummar dem. Ändå vill jag inget annat än att försvinna igen. Packa väskan och fly. Ifrån vad? Jag önskar jag själv hade svaret på alla frågor som finns. För om inte jag själv vet, vem ska då veta?

Närhet.
Jag saknar att känna någons värme mot mig. En enkel lösning vore att skylla detta på vintern. Att kylan får mig att vilja känna närhet. Är det egentligen så enkelt? Kan det bero på att jag är en människa som alltid vill känna mig älskad, för att fylla ut ett tomrum jag själv inte kan göra något åt. Jag har ett behov av att alltid vilja lära känna nya människor. No matter what. Det kan bli för mycket. Speciellt när man står stilla, i en norrländsk liten stad. I stort sett alla ansikten är desamma och jag känner att jag behöver en drasktisk förändring. Någon som kan få mig att falla. Förlora fotfästet för ett tag och bli berusad på nytt. Av något annat än alkohol.. Det kan bero på att linjen har dragits nu. Vi kommer ingenstans och att fortsätta något vore att lura oss båda. Men vanan, att alltid finnas i varandras närhet så fort jag bosätter mig här hemma igen, den släpper inte taget. Inte så lätt. Kvällar som den här, när allt har tagit för evigt och jag vill sällskapa, nära någon där ord inte längre behövs, det är då det känns som jävligast. Men jag ska vara stark. Starkare än någonsin. För, att leda fram gamla känslor vore att lura oss. Mest dig, och det vill jag inte.

Jag är inte alltid såhär nere, det kommer i perioder och vintern framkallar det mesta.
Att skratta, utan att tänka efter. Att älska, utan att må dåligt. Att leva, just för dagen.
Det är vad jag saknar för tillfället och jag saknar dig.
Som en tvilling med något års mellanrum, vi delar känslor och tankar.
Jag saknat att prata med dig. Förklara utan att egentligen behöva.
Men mest saknar jag att dansa, det är lycka rakt igenom.
Jag kan inte dansa utan dig!

Varför har jag en känsla över att behöva hitta hemma, som om jag egentligen inte hörde hemma här?
Vart hör jag hemma?