Fröken Lundgren,

Vakuum.

Det är allt just nu och jag åker fram och tillbaka.
Jag vill, jag vill inte, jag vill, jag vill inte.

Ett långt samtal med fröken Olsson Qvist gjorde det lite enklare,
men långt ifrån löst.
Några timmars sömn och en fruktansvärd kyla utanför senare är jag fortfarande lika lost.
Hösten är visst här nu och är det något jag inte ser fram mot så är det vintern.
Ett halvår av mörker, snö och långa nätter. Alltid detsamma varje år.
Ändå gör jag ändå inget åt det.
Sverige på sommaren och varmt på vintern. Det vore kanske det bästa.
Fast det vore fel.

Skuldkänslor. Separationsångest och beslutsångest. Det är grejer det.
Ensamtid mår jag bra av, om bara alla tankar skulle kunna släppa taget en stund.

Vad vill du?!