det är ingen vanlig dag,
för det är min födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra!
Ja, så är det. Idag fyller jag meningslös, närmare bestämt nitton långa år. Det borde egentligen finnas något att se fram mot vid varje årsskifte, men ack nej, nitton är helt och hållet bortkastat. Varför inte bara hoppa över och börja på tjugo direkt? Att sedan fylla år nästan sist på året gör inte saken bättre, de flesta jag känner är i stort sett ett år äldre än mig, (ja de som är födda samma år i alla fall.), ett + i kanten är att många av mina grek-svenska vänner är födda senare än mig, även de som är födda 1986.
Bravo Andreas!
"Come up to meet you,
Tell you I'm sorry,
You don't know how lovely you are.
I had to find you,
Tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets,
And ask me your questions,
Oh, let's go back to the start.
Runnin' in circles,
Comin' up tails,
Its only science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start.
I was just guessing,
At numbers and figures,
Pulling the puzzles apart.
Questions of science,
Science and progress,
Do not speak as loud as my heart.
Tell me you love me,
Come back and haunt me,
Oh, when I rush to the start.
Runnin' in circles,
Chasin' tails,
Comin' back as we are.
Nobody said it was easy,
Oh, it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start. "
- Coldplay - The Scientist
Det finns ingen låt som får mig att beröras på så många sätt, samtidigt. Jag gråter varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag skrattar varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag surnar ihop varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag öppnar mig själv varje gång låten spelar, oberoende mitt humör. Det är så genialisk att den borde vara förbjuden och ter sig mest som knark för mina öron. Det finns så många minnen till denna låt, alla är de lika hopplöst underbara, jag har nog aldrig känt mig så liten som jag gjorde den dag som är den viktigaste hittills i mitt liv, studenten. Där satt vi, förkrossade, uppspelta och förväntansfulla i kyrkbänken. Även fast jag druckit en hel del för mycket för att vara på tom mage, klockan halv tio på morgonen, kommer jag ihåg det som igår. Jag hade Lina där bredvid mig, min familj satt på bäkraderna till min högra sida, Krippe, Kim och andra betydelsefulla människor satt på bänken bakom oss. Så klev han upp, en karl med sin gitarr, tog ton. Kollade oss alla i ögonen och började sjunga, redan innan första raden var avklarad hade jag tagit Lina i handen, formligen krossat den och vi båda bröt ihop. När han sedan kommit ner till refrängen,
"Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start. "
- ja, där hade det nog spruckit för oss alla. Texten stämde in så precis. Det var ingen som sa till oss att det var lätt att flytta hemifrån när vi gjorde det, men det var inte heller någon som berättade riktigt hur svårt det skulle vara. Samma sak med att skiljas när vi var färdiga, det var ingen som sa att det skulle bli lätt, men ingen sa heller hur ont det skulle göra och hur krångligt det skulle bli. Vi ville inte annat än tillbaka till dag ett, och så kan jag känna fortfarande ibland..
The Scientist har spelats flitigt i somras och det är inte bara en gång jag fällt tårar när jag lyssnat på denna underbara låt, allra värst var det nog på midsommar i Grekland, då vi alla fyra jäntor från Malung som kände varandra sedan gymnasietiden varit där i ca en och en halv vecka, saknade alla så det gjorde ont i skinnet och lyssnade på låten tillsammans.
Eller den gången, jag minns fortfarande datumet 3/10 - 2005, det var den sista måndagen på Korfu och för övrigt den sista dagen för oss i byn. Jag och Johanna låg i sängen och hade ingen riktig ork för att ta farväl till alla underbara människor vi träffat. När låten spelades kunde jag inte göra annat än att gråta och hon satt tröstande bredvid mig och sa:
"Det är bra hjärtat, du kan inte göra annat än att släppa ut det. Släpp ut det!"
Ja så sa hon, ända till hon själv började gråta. Den här underbara text och melodi har blivit som terapi för mig och det är ingen tvekan att jag ska ha låten på min begravning.
På tal om det har jag tragiskt men sant tänkt tanken flera gånger att jag bör skriva ner vilka riktlinjer jag vill ha på just den dagen, ifall något skulle hända, man vet aldrig. Det är inte så att jag planerat att försvinna på något sätt, nej, just det att det händer så mycket i vårt samhälle vareviga dag att man aldrig är säker på att man verkligen är det, säker. Men det får bli en annan dag.
Idag ska jag äta tårta, leva loppan och öppna paket.
Grattis till mig än en gång!
Jag vet en fin present som väntar i Sthlm i alla fall och det gör mig glad.
Ett alldeles eget grönt halsband, från dagis dessutom...
Tack Putana!
I miss you with all my heart,
what the hell should i do?
Please, take me back to the start!
X X
Ja, så är det. Idag fyller jag meningslös, närmare bestämt nitton långa år. Det borde egentligen finnas något att se fram mot vid varje årsskifte, men ack nej, nitton är helt och hållet bortkastat. Varför inte bara hoppa över och börja på tjugo direkt? Att sedan fylla år nästan sist på året gör inte saken bättre, de flesta jag känner är i stort sett ett år äldre än mig, (ja de som är födda samma år i alla fall.), ett + i kanten är att många av mina grek-svenska vänner är födda senare än mig, även de som är födda 1986.
Bravo Andreas!
"Come up to meet you,
Tell you I'm sorry,
You don't know how lovely you are.
I had to find you,
Tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets,
And ask me your questions,
Oh, let's go back to the start.
Runnin' in circles,
Comin' up tails,
Its only science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start.
I was just guessing,
At numbers and figures,
Pulling the puzzles apart.
Questions of science,
Science and progress,
Do not speak as loud as my heart.
Tell me you love me,
Come back and haunt me,
Oh, when I rush to the start.
Runnin' in circles,
Chasin' tails,
Comin' back as we are.
Nobody said it was easy,
Oh, it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start. "
- Coldplay - The Scientist
Det finns ingen låt som får mig att beröras på så många sätt, samtidigt. Jag gråter varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag skrattar varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag surnar ihop varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag öppnar mig själv varje gång låten spelar, oberoende mitt humör. Det är så genialisk att den borde vara förbjuden och ter sig mest som knark för mina öron. Det finns så många minnen till denna låt, alla är de lika hopplöst underbara, jag har nog aldrig känt mig så liten som jag gjorde den dag som är den viktigaste hittills i mitt liv, studenten. Där satt vi, förkrossade, uppspelta och förväntansfulla i kyrkbänken. Även fast jag druckit en hel del för mycket för att vara på tom mage, klockan halv tio på morgonen, kommer jag ihåg det som igår. Jag hade Lina där bredvid mig, min familj satt på bäkraderna till min högra sida, Krippe, Kim och andra betydelsefulla människor satt på bänken bakom oss. Så klev han upp, en karl med sin gitarr, tog ton. Kollade oss alla i ögonen och började sjunga, redan innan första raden var avklarad hade jag tagit Lina i handen, formligen krossat den och vi båda bröt ihop. När han sedan kommit ner till refrängen,
"Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start. "
- ja, där hade det nog spruckit för oss alla. Texten stämde in så precis. Det var ingen som sa till oss att det var lätt att flytta hemifrån när vi gjorde det, men det var inte heller någon som berättade riktigt hur svårt det skulle vara. Samma sak med att skiljas när vi var färdiga, det var ingen som sa att det skulle bli lätt, men ingen sa heller hur ont det skulle göra och hur krångligt det skulle bli. Vi ville inte annat än tillbaka till dag ett, och så kan jag känna fortfarande ibland..
The Scientist har spelats flitigt i somras och det är inte bara en gång jag fällt tårar när jag lyssnat på denna underbara låt, allra värst var det nog på midsommar i Grekland, då vi alla fyra jäntor från Malung som kände varandra sedan gymnasietiden varit där i ca en och en halv vecka, saknade alla så det gjorde ont i skinnet och lyssnade på låten tillsammans.
Eller den gången, jag minns fortfarande datumet 3/10 - 2005, det var den sista måndagen på Korfu och för övrigt den sista dagen för oss i byn. Jag och Johanna låg i sängen och hade ingen riktig ork för att ta farväl till alla underbara människor vi träffat. När låten spelades kunde jag inte göra annat än att gråta och hon satt tröstande bredvid mig och sa:
"Det är bra hjärtat, du kan inte göra annat än att släppa ut det. Släpp ut det!"
Ja så sa hon, ända till hon själv började gråta. Den här underbara text och melodi har blivit som terapi för mig och det är ingen tvekan att jag ska ha låten på min begravning.
På tal om det har jag tragiskt men sant tänkt tanken flera gånger att jag bör skriva ner vilka riktlinjer jag vill ha på just den dagen, ifall något skulle hända, man vet aldrig. Det är inte så att jag planerat att försvinna på något sätt, nej, just det att det händer så mycket i vårt samhälle vareviga dag att man aldrig är säker på att man verkligen är det, säker. Men det får bli en annan dag.
Idag ska jag äta tårta, leva loppan och öppna paket.
Grattis till mig än en gång!
Jag vet en fin present som väntar i Sthlm i alla fall och det gör mig glad.
Ett alldeles eget grönt halsband, från dagis dessutom...
Tack Putana!
I miss you with all my heart,
what the hell should i do?
Please, take me back to the start!
X X
Kommentarer
Trackback