Fröken Lundgren,

Gled omkring lite här på nätet och kom att tänka på allt det jag skrev förr. När jag verkade ha gåvan att sätta mina känslor på papper med hjälp av ord. Inget är perfekt, självklart inte. Jag har aldrig varit mer än en amatör men det gick så mycket bättre då än nu. Ibland kan jag sakna det där, skrivandet. Men det blir som aldrig av i vilket fall, det är som att orden helt och hållet sinat ut nu för tillfället och då är det inget som man kan göra något åt. Jag har börjat vänja mig och kommer nog fortsätta i samma stil..

Vissa av mina ordbajserier stannar dock fast i huvudet då jag väl läst dem igen. Då jag tänker tillbaka på hur det var och vad jag egentligen sysslade med så får det mig att rysa. Vad tänkte jag med?
Just get up and leave girl!
Det är mitt motto genom allt nu, svårare än så får det inte vara.
Men det är det alltid.

"Du står mig upp i halsen
Får magen att snurra runt så som den gör när
vi åkt för mycket karusell på tivoli
Visst rör du mig fortfarande,
men inte så som förut
Där fingrar brukade röra mig till vansinne
och fick mig att leva i extas
Just där skär din närvaro sönder min omtanke

Bit för bit

Du vill inget hellre än att bli älskad
Medan jag vill krama ihjäl din kärlek
och slänga iväg den
Jag kan inte längre se det vackra
som jag en gång avgudat
Nu vill jag istället bara iväg
Allt är inte enkelt och vi är de mest komplicerade

Du kväver mig långsamt när du
klänger dig fast sådär tjockt i halsen
på mig"

- Låt mig kväva dig tillbaka?

Jesus amalia, vad fick jag allt ifrån?