Fröken Lundgren,

(Men i fjällen fungerar inte datorerna, så jag får uppdatera i efterhand.)

Jag känner ingen inspiration. Ändå försöker jag.
Men det känns som att det mestadels är förgäves.
Jag är här och jobbar nu, det går bra. Det är så simpelt.
Ändå är jag inte nöjd.
Hur fan lär man om sig från rätt metod till käpprätt åt helvetes fel?
Jag blir matt bara av tanken.
Vi glider på dagarna. Fram och tillbaka mellan huset och jobbet.
Jag gillar att glida. Och äntligen är luncherna över!
Halleluja!

Som sagt. Jag bor i ett hus. Men 6 stycken andra.
Allt går finfint än så länge. Jag trivs.
Jag måste erkänna att jag varit skeptisk,
men mina polare at work är sjukt roliga och det är det viktigaste.
Att vi har roligt på jobbet. Det har vi Sofia och jag, det är ofta jag har ont i magen av skratt.
Men, vi har inte tillgång till dator. Det är bara denna snälla redan omnämda person som har en sådan.
Så det blir inte så mycket skrivande av tyvärr. Hade jag kunnat hade det blivit bra mycket mer.

Vi dricker en del. Mitt nya liv, ja. Som vi alla visste har det gått så jävla dåligt det bara kan.
Jag är för slö, det är bara att acceptera. Men jag ska fortsätta försöka, än är det inte för sent.
Igår var vi ut. Jag sprang på någon redan känd och många nya. Jag drack Fernet.
Jag halkade nästan omkull på dansgolvet. Jag dansade massor. Jag skrattade åt folk.
Jag skrattade nästan mest åt norrmän, överallt, hela tiden, jämt.
Jag var full!
Ikväll ska vi ut igen. Det kan bli intressant. Med tanke på att Elin spydde ner sig igår så är vi nog inte på topp idag, någon av oss. Först ska jag avverka middagen. 3 personer. Ja, tänk vad fort det ska gå.

Jag saknar mina vänner och min familj. Massor. Varje dag.
Jag tänker på er. Jag vill skratta med er, gråta med er och vara mer er.
Fan, nu är jag sådär jävla sentimental igen!
Min familj kommer ner i helgen. Det ska bli roligt.
Jag ser fram mot det.
Och, jag har träffat Linda. Linda, Linda. Hon var också full igår.

Vi kollar på Mötley Crüe's dvd mest varje dag.
Jag tänker på dig nästan varje gång. Fråga mig inte varför.
Jag har väl smittats av dumhet, men jag skulle aldrig erkänna det.
Någonsin.

Jag har varit förtvivlad. Men det har gått över.
Nu går jag mest omkring och driver.
För ett avbrott i vardagen gör jag som vanligt.
Jag lyssnar mina öron trasiga i ren desperation.
Allt blir mycket enklare då.

"And I wanted you so much
Just like I do right now
I wanted us to be the one the poets write their books about
I wanted it to last
I wanted to grow old
But life got in the way"

Det är vackert.