Oh what a night.
Vrooom. Vrooom. Smack-Bang-Krash-Hejhå. Vrrrrooooom. Vrrrrrrrrrooooooooomm!
Där har ni ljuden som väckte mig 07.42 den här morgonen. För mig är det okristligt tidigt.
Efter en stund hämtade jag sovmasken och försökte bittert somna om, men det var hopplöst.
Då jag började fundera på om de hittat hem vår bortsprungna hund var jag tvungen att kliva upp och ringa hem.
Än har han inte kommit hem och ju mer jag tänker på min övertygelse att han inte kommer tillbaka,
desto mer vill jag verkligen att han ska hitta hem ifrån berget.
Man ska inte låta hundar springa fritt, åtminstone inte våra!
Jag får för mig att han har känslor och längtar hem, känner sig övergiven och ensam.
Det är för mig omöjligt att tro att han blivit ett rovdjur som äter det han hittar, mammas ord.
Han är en snäll hund som säkert är svag av hunger nu och ligger under en gran för att bli hämtad.
Tankarna är nog något ungefär som, stackars mig, ingen vill ha mig, kom och hämta mig!
Yyyyyyl.
Min älskade lilla Xigge. Spring till ett hus och stanna där så de kan ringa polisen.
Medium ska man nog inte lita på, den min moster ringde igår sa att han skulle vara tillbaka inatt eller idag.
Det är han inte. Jag vill nästan gråta en skvätt!