Fröken Lundgren,

PS.

Jag har tänkt på en sak.
2008 kändes som ett år som stått stilla i mitt liv i jämförelse med de senaste åren innan.
Jag åkte ingenstans och tog inte för mig av kulturer och språk.
Hela året var jag hemma i Sollefteå, där jag jobbade utan tid för vare sig vänner eller familj.
På något sätt såg jag det annorlunda. När jag ändå är hemma spelade det ingen roll.
Jag hade ju varit borta så ofta att folk inte borde sakna mig även om de visste att jag bara inte hade tid för dem.
Men det visade sig att jag hade fel och jag måste lära mig att tänka om!
Är jag borta kan folk godta att man inte ses lättare än om man är hemma och aldrig har tid..

En annan baksida av allt jobb var när jag i slutet av juli kraschade totalt.
I efterhand känner jag mig lyckligt lottad att jag var hemma nära familj och vänner när det hände.
Trots att vänner även här inte varit delaktiga, då jag inte ville gnälla och lägga över problemen på andra.
Hade jag däremot åkt till Grekland och kraschat där hade nog allt blivit mycket hårdare än vad det nu blev.
Där finns inget begrepp som heter "gå in i väggen", det är ett påhitt enligt många där.
Där jobbar du hur sjuk du än är och hur dåligt du än mår.
Kanske hade jag aldrig låtit mig själv gå sönder om jag vore där?
Allt går att vrida på i många sätt, men svaren får jag aldrig.

2008 har varit ett år när det känts som om jag stått stilla.
Jag vet att det finns så många äventyr där ute, men jag har känt att jag behövt vila mig.
Landa ett tag för att möjligtvis ta mig iväg igen.

Den som lever får se!