Fröken Lundgren,

En evighet senare är jag tillbaka här igen.
Veckan har runnit igenom mina fingrar och
jag får panik när jag tänker på att det snart är sommar igen!
Tiden går vansinnig fort. På gott och ont.

Lägenheten är färdigmålad och jag måste erkänna att jag blev bitter
när fondväggen inte alls blev som jag tänkt mig.
Helt ärligt tycker jag att den är jätteful och funderar starkt på att måla om igen!
Skam den som ger sig liksom.
Hela det här projektet kändes dömt att misslyckas från början till slut,
kanske var det menat att jag skulle leva med mintgrönt och 90-talsgult.
Det verkar nästan inte bättre.
I övrigt är allt sig likt. Jag jobbar, sover och äter. Ungefär.
Imorgon är det dock söndag igen, vilket innebär att jag ska göra absolut ingenting!

Hittills har mitt 2009 inte funkat som jag tänkte mig innan förra året tog slut.
Fortfarande har jag inte varit ledig en helg sedan jag kom tillbaka till jobbet i oktober.
Det som var mitt största krav när jag kom tillbaka ifrån helvetet klarar jag inte ens av att hålla.
Hur jävla illa är det egentligen när jag inte ens kan styra det som gör mig glad och det som gör mig illa?
Nu har jag kommit till en period när det inte spelar någon roll hur mycket eller hur lite jag jobbar,
jag är bara trött, lätt i huvudet, ledsen och vansinnigt less.
Vänd vinden tack. Jag gillar inte det här med att vara nere.
Framför allt inte när jag inte ens själv vet hur jag ska bära mig åt för att må bra.
Det är mönster jag måste bryta, förmodligen mest såna som jag inte ens vet gör mig illa.

Att fortfarande inte heller känna igen sig själv är obehagligt.
Någon sa en gång att det inte är säkert att jag någonsin kommer bli den jag minns att jag var igen.
Så försöker jag att inte tänka, men på något vis hamnar jag alltid där igen.
I ett ekorrhjul som gör mig ohyggligt frustrerad. Men inte ens gråta klarar jag av som jag gjorde förut.
Den jag försöker vara nu, genom att försöka ställa krav och sätta mig själv i första hand,
den människan är jag egentligen inte även om jag borde vara. Jag känner mig bara självisk och okänslig.
Men de ljusa stunderna jag fortfarande har väger mer än allt det dåliga, även om det är svårt att se ibland.
Allt som fungerar är att tänka positivt, vilket även det kan ta emot. Det är inte alltid lätt när allt känns svart.
De stunderna lever jag länge på och de betyder allt för mig!

En sten mindre känns det som nu och jag borde sova.
Och så ska jag stenhårt ta meducinen varje dag den här veckan -
jag vet att den jävlas med mitt humör och beteende.
Ändå är jag värdelös på att ta den, för jag vill inte styras av ett piller.
Envis. Det kommer jag alltid vara!

Kalinixta!