Fröken Lundgren,

Så har berg-och-dal-banan börjat igen.
Jag måste bli bättre på att komma ihåg min medicin!
Inte för att allt blir bättre av den, men jag känner mig nog stabilare när den tas regelbundet.
På gott och ont. För jag vill ju inte bli beroende av den, varken som människa eller personlighet.
Men den har gjort mig väl tidigare och nu är jag inne i någon sorts svacka,
då behöver jag den nog mer än jag gjort på länge.

Ångesten kom tillbaka i lördags. Varför kan jag inte sätta fingret på, inte heller hur.
Det fanns inget som hände eller sades för att det skulle bli så.
Den bara kom.
Humöret som svängt upp och ner hela tiden har varit nere på noll sedan dess.
Jag känner mig lättirriterad, arg och frustrerad. Men kan inte svara på varför.
Det är det jobbigaste! Att inte veta varför.

Minsta lilla motgång gör ont.
Som att jag inte kom iväg för att handla när jag ville, det känns som en stor förlust trots att jag vet hur litet det är.
Jag kan verka vara en bortskämd liten snorunge, det är jag medveten om.
Men när det känns som att allt jag försöker göra går emot mig blir jag förbannad!
Och rädd för den delen. Jag vill aldrig tillbaka i helveteshålet!
Därför undrar jag ofta, länge om jag kanske måste byta omgivning helt och hållet?
Nytt jobb, ny stad, nya människor.

Men svaret kan inte vara att fly hela tiden. Flänga omkring utan någon fast punkt i livet.
Jag vägrar tro att det är så! Även om det känns allra lättast ibland.
Nytt jobb känns långt borta, när jag faktiskt trivts så bra där tidigare. Och fortfarande gör.
Jag vet inte vad svaret på min ångest är, men jag vill att den ska försvinna.

Jävligt bittert.