Slacker söndag.
Jag har gjort absolut ingenting och verkligen så idag.
Har myst omkring i lägenheten, packat upp alla kläder som varit hos mamma.
Varit hungrig och märkt att jag inte hade någon mat hemma.
Note to self: Måste handla oftare.
Nu hittade jag i alla fall en liten kycklingfilé och lite ris.
Tillräckligt gott och absolut mättande.
Jag måste börja jobba snart, eller möjligtvis gå lika mycket som jag gör på jobbet
annars kommer jag fan att bli fet. (Igen.)
Det vill vi ju verkligen inte, då måste jag köpa ännu mer kläder!
Jag ska försöka hitta en bra film och dricka mer saft.
Fick sockersug hipp som happ och saft funkar bra.
Efter det ska jag sova. Jag är groteskt trött, som jag alltid är nu för tiden.
Det komer över mig som en våg oftast, bara sådär.
Jag är kär i dig - aldrig har jag varit så glad.
Trodde vi.
There's a wolf around, it's me.
Jag kom att tänka på en sak.
Ni vet hur man springer på folk man absolut inte förväntar sig att se bara sådär ofta mitt i ingenstans,
eller hur man ibland går på stan och ser någon man helst vill undvika att möta.
Ibland kanske man vänder bort blicken, panikskriver ett onödigt meddelande eller rent av byter sida på vägen
allt bara för att slippa stå några extra minuter och prata om allt och ingenting.
För att man vill komma undan den pinsamma tystnaden och de konstiga kommentarerna som oftast följer.
De flesta vet nog precis vad jag menar.
De där små stunderna som ingen helt vill uppleva men alla gör hela tiden.
Vad jag nu kommit fram till är att jag ofta är rätt duktig på att lyckas slingra mig ur sånt.
Men idag så kommer jag att spendera hela dagen mitt bland dom.
Hur skumt är det. Då går det inte att skriva meddelanden eller byta sida på vägen.
Runtom mig. Hela dagen. Mystiskt.
Jag kommer känna mig som en räv i en hönsbur, typ.
Det här kommer bli väldigt intressant.
And i will give you all my love.
Giv mig ord.
Håller på att försöka börja göra mig färdig.
Är seg från igår. Vi var ut och åt. Mamma. moster med väninna och jag.
Massor av tapas och vansinnigt gott, som vanligt!
Vi drack vin och hade det trevligt, lite för trevligt kan tyckas.
Precis som jag var ute efter, nu är jag seg idag och då släpper pressen lite.
Helt sjukt. Men att vara bak-seg hjälper oftast. Jag blir mer rak då.
Har just gjort lite frukost och ska äta lite innan jag blir klar.
Mamma har åkt till Åre och ikväll åker jag till lägenheten.
Familjen är på hemväg och då är det inte lika roligt längre.
Det är dags att slita tag i mig själv.
Önska mig en trevlig dag tack, det kan jag behöva.
Och tack för en trevlig kväll!
Gör mig illa.
Dåligt samvete.
Egentligen är det underligt, för jag har alltid varit en människa med dåligt samvete
trots att jag inte reflekterat speciellt mycket över det.
Jag minns när jag som liten flicka var tvungen att först ta med mig alla gosedjur
när jag skulle åka någonstans. Då menar jag verkligen alla.
Annars skulle de få som blev kvar bli ledsna och då fick jag dåligt samvete.
Värst var om jag åkt någonstans och kom på efter vägen att jag glömt något av dem.
När jag sedan blev äldre och det blev tillräckligt pinsamt med leksaker att man inte kunde ta mig sig alla
var jag tvungen att lämna alla hemma så det inte skulle bli orättvist.
Eller så tog jag bara med den allra mest speciella som jag fått av morfar,
om jag bestämde mig för det var jag först tvungen att
pussa och krama de resterande i säkert en halvtimme innan det kändes rättvist igen.
En annan sorts dåligt samvete som jag alltid haft är när jag ätit mat,
jag kan inte lämna kvar till exempel en ensam köttbulle på tallriken, jag måste äta allt!
Annars har jag fått för mig att han blir ledsen. Hur fan ska en köttbulle kunna bli ledsen?
Det kan också ha att göra med att mat på något vis är en tröst, och något jag älskar.
Jag får alltid vansinnigt dåligt samvete om jag bråkar med någon, eller ljuger, eller är uppriktig.
Ni ser. Listan kan göras lång. Men nu är det värre än någonsin, jag har dåligt samvete hela tiden!
Det var även något som jag nämde för doktorn igår och han frågade varför och på vilket sätt.
Det går inte att svara på varför jag har det eller på vilket sätt, det är bara något jag får och det får mig att må illa.
Vad får jag när jag sagt att det inte går att förklara. Dåligt samvete givetvis.
Eller som nu när min faster ringt och ringt, sedan ringde min syster och sa att hon ville åka med oss till pappa imorgon.
Ingen av oss är speciellt fäst i våra fastrar så på något sätt lyckades syster få oss att komma undan så hon inte ska lifta.
Även fast jag är glad över det drabbas jag av någon sorts kortslutning.
Syster börjar prata om att vi ska åka tidigt eftersom jag ska sminka, jag blir arg och lägger på.
Sedan får jag givetvis dåligt samvete. Även om jag har rätt att inte vilja åka så är det inte hennes fel.
Även om jag kan tycka att hon gjorde fel som ringde i mitt ställe och sa ja, där har jag rätt att vara arg.
Men jag får ändå dåligt samvete.
Hela jävla tiden!
Förr har det inte varit ett problem. Kanske lite skumt. Men inget farligt.
Ju mer jag tänker på det nu verkar det lite sjukligt,
men vad kan hända när jag tänker så.
Jo, jag får dåligt samvete över att jag ger mig själv dåligt samvete hela tiden.
Jag önskar att bättre självkänsla kunde köpas, liksom tid
Thriller.
Såg fram mot en skön lång dag i sängen eftersom jag klev upp så tidigt igår
och sedan också var monstertrött resten av dagen och kvällen. Inget skämt.
Men mamma levde rövare imorse så jag vaknade givetvis.
Himla tur att jag kan sova senare, för natten har varit vidrig.
Kan inte minnas hur många gånger jag vaknat och hur många olika mardrömmar som väckt mig.
Har legat och funderat, halvt vaken mest hela natten. Vardagliga saker blandat med drömmar.
Vidrigt precis som jag sa. Jag blir ju inte mindre mörkrädd direkt.
Jag skyller på att det var för varmt, det känns bättre så.
Imorgon är den stora dagen för min far och låtsasmor.
Har lite saker att uträtta idag just bara därför.
Får se när jag orkar, mamma slutar halv fyra, jag hinner då.
Det kanske är dags att vakna till liv trots allt?
Jag önskar jag kunde lita mer på det mesta.
En portion tid, tack.
Just precis som jag trodde föll orden ur min mun, vakuum.
Fast det är ju så att ärlighet varar längt och vet jag inte, då vet jag inte.
Känsligare frågor, känsligare svar. Jag bröt inte ihop igen, men det var nära. För nära.
I det stora hela är jag inte redo riktigt än, jag behöver fortfarande tid.
Tid. Jag önskar det var något man kunde köpa sig, bara sådär. En portion tid.
Och sedan skulle allt vara färdigt och löst. Som en kaffe, kaka eller vad som helst.
Bara en portion tid. Lite andrum.
Två veckor till. Så länge har jag tid. Jag hoppas för allt i världen att det räcker.
Helt ärligt kan jag säga att jag saknar arbetet, kontakten, skrattet.
Allt förutom skådespelet, jag är inte tillräckligt stark för att skådespela än.
Låtsas. Le. Skratta. Smöra. Vara verkligt trevlig, för att jag velat.
Allt det där jag förr gjort på räls, det fungerar inte än.
Jag får ont i huvudet och magen snöras vid tanken.
Tog en sista fika med Mona, imorgon flyttar även hon.
Alla reser sin kos och för en gångs skull är det jag som är kvar här.
Känslan är underlig. Jag brukar vara den som åker.
Lämnar människor och minnen bakom mig. Men inte nu.
Vardagen behandlar mig väl här för tillfället och jag trivs än så länge.
Har vilat en stund men är vansinnigt trött fortfarande,
borde plocka ihop och kanske göra mat åt min mor men jag har ingen ork.
Möjligtvis om ett tag.
Du gör mig lycklig och arg, allt på en och samma gång.
En hel dag på en vecka.
Hallå. Här går det fort.
Festen igår var lyckad, jag hade mäkta trevligt.
Enbart folk som jag i stort sett kände, sånt underlättar nu har jag märkt.
Då får jag inte panik och blir monstertrött på en gång.
Maten var guld värd och jag hade kunnat äta ihjäl mig!
Började min promenad hem rätt tidigt, i jämförelse med vissa andra.
Tänkte vara snäll och skona mamma från att hämta mig,
men halvvägs så blev jag lat och ringde ändå.
I alla fulla fall så vill jag tacka Frida och hennes far för en trevlig kväll!
Nu hoppas jag att hon tar hand om sig och är rädd om sig själv.
Det behöver man när man bor i Stockholm minsann!
Idag har jag mest legat och latat mig. Läst lite, myst med Yngve lite, städat lite.
Det har spöregnat och jag kände verkligen inte för en sväng på stan,
då får man sitta hemma och bara vara istället.
Nu på kvällen kom moster med barn hit och vi åt fisksoppa.
Än en gång åt jag nästan ihjäl mig, ännu värre idag till och med.
Sedan middagen har jag bakat, bakat och bakat ännu mer.
Gjorde hallon-cupcakes där glasyren blev helt misslyckad,
har gjort "mums-mums"-cupcakes som inte var så vackra som jag önskat men goda ändå
och nu så har jag en morotskaka i ugnen som väntar på att bli färdig.
Det här är avkoppling för mig, att baka och lalla omkring.
Bättre än vilken promenad som helst i hela världen!
Jag blir mer och mer taggad på att ha ett eget hak,
nu vill jag inte säga att allt jag bakar smakar hallon och guld,
men jag älskar tanken på att göra något eget och nytt som inte ännu finns.
Nog sagt om det. Jag gillar att drömma.
Imorgon väntar farbror doktor på mig igen.
Det känns väldigt blandat. Jag vet för guds skull inte vad jag ska säga!
Hur mår jag? Jag vet inte.
Orkar jag jobba? Jag vet inte.
(Tanken på att behöva möta främlingar med ett leende på läpparna får fortfarande håret att krypa.)
Är jag piggare? Egentligen inte. Piggare, visst. Pigg, nej.
Jag brottas med mig själv. Å ena sidan vill jag tillbaka och jobba, jag börjar bli rastlös på något vis.
Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det än, det är psykiskt.
Aldrig har jag varit folkskygg. Nu vill jag helst bara umgås med de jag känner allra bäst.
Aldrig har jag blivit trött för ingenting. Nu dödar två timmar på stan all energi jag har.
Jag får dåligt samvete när jag tänker på vilket helvete det är att hitta personal,
allt är mitt fel. Ändå vägrar jag tänka så. Det är inte mitt ansvar.
Vi får se vad farbrorn och provsvaren säger imorgon.
Och nej, som jag hört. Det här har ingenting att göra med att jag är trött eller less på mitt yrke.
Inte heller med att jag har blivit lat och inte längre trivs med vad jag gör.
Dumheter! Skulle det vara så hade jag sagt upp mig och skaffat ett nytt jobb.
Jag är inte hur jävla dum som helst.
Sjukskriver sig gör man bara i nödfall!
(Det har jag lärt mig utomlands, både bra och dåligt märker jag själv nu..)
En sak är säker.
Jag måste lära känna mig själv bättre. För om inte jag kan, vem ska då svara på hur jag mår?
En rörelse och jag föll.
Tack-för-nu-och-lycka-till.
Om drygt två timmar ska jag på tack-för-nu-festen för Frida.
Har inte gjort något speciellt, ligger mest och funderar på vad jag ska klä mig i.
Tanken är att sitta ute har jag hört, så overallen lockar mest.
(Om jag haft något hade den gjort det åtminstone..)
Har så mycket oanvänt i garderoben som säkert skulle vilja göra nytta
innan sommaren är slut, men jag trär nog på mig min nya favorit-sjömans-klänning
eller ett par jeans och en skön kofta. We'll see.
I alla fulla fall, det känns rätt skönt att komma ut och träffa lite folk.
Annars är allt precis som sig bör, eller inte bör.
Beroende på hur man ser det.
Jag känner mig som 14 igen.
And we're still going strong.
Ska nog gå ut snart. Göra något. Om så bara gå en liten sväng.
Eller så ber jag mor komma och hämta mig.
Familjen har nu begett sig åt olika håll igen,
Malin är i Edsele som vanligt, Ellen har åkt till Åre och Peter till Völlan igen.
Det är bara jag och mamma hemma igen, och det är himla skönt.
Lägenheten börjar gå mig på nerverna,
det är så himla litet. Jag hade förträngt det, eller kanske aldrig märkt det.
Jag har ju aldrig spenderat längre stunder här,
sovit, ätit lite och gått och jobbat. Kommit hem och somnat.
Lite så, runt, runt. Som ett hamsterhjul.
Därför behöver jag något större. Något med fönster.
Min bunker är hur charmig som helst, don't get me wrong.
Men, vi har stått ut med varandra länge nu
(och mina kläder har inte en chans att få plats, urstädad garderob eller inte..)
Imorgon är det fest för Frida. Going away party.
Hon flyttar till El Stockholmo på torsdag och jag kan inte annat än önska henne lycka till.
Jag är hel säker på att hon kommer trivas och må väl där nere.
Vi har inte setts mycket, jag har jobbat, hon har jobbat.
Men jag tycker om henne och hoppas att allt kommer gå bra.
Jag ska dit. Får se om jag blir sugen på vin eller om jag är nykter.
Det ska bli himla trevligt att ses åtminstone. Ta igen det vi inte har hunnit.
Jag kommer dessutom ut. Nu ser jag ingen anledning att göra något.
Tragiskt nog är jag lat, vilket jag vet. Känner mig tom idag igen.
Då är det enklare att bara vara, hemma själv.
På det viset slipper alla höra gnäll och gny.
Förutom här då..
Jag ber om överseende.
Mondays that i hate.
Jag är fortfarande hemma, sängliggandes.
Här har jag varit i stort sett hela dagen, mycket spännande.
Regnet öste ner när jag vaknade, så jag läste lite i min bok istället.
Vädret blev lite bättre, jag tog en dusch.
Sedan regnade det igen och jag läste lite mer.
Gjorde mig färdig för i stort sett ingenting.
Slog på tv-n och läste lite mer.
För några timmar sedan hade jag läst färdigt boken,
den är slut nu. Lite jobbigt. Det var en sån där bra bok som aldrig får ta slut.
Jag skulle laga mat, äkta pita gyros, men det är jävla svårt utan grönsaker.
Ska fixa det snart, hoppas jag.
Som sagt. Spännande dag.
Men jag orkar inte göra mer idag. Har ingen motivation.
Känner att jag redan gått upp i vikt av min sjukskrivning,
gör inte mycket annat än äter och sover som sagt.
Men jag skiter i vilket. Jag vill bara bli piggare, gladare, mer som jag egentligen är.
Saknar mycket, allrahelst dig - mig.
Kan det vara så att det är saknaden som äter upp mig?
How do you like me now?
Det var dumt att sova mitt på kvällen,
men jag var ju så himla trött.
Det var också dumt att sätta på datorn,
jag är helt såld på ett spel här på internätet.
Helt störtomöjligt att sluta spela ska ni veta!
Men jag ska göra mitt bästa, jag måste sova.
Känner mig tom. Konstig. Vad fan står på?
Jag är inte riktigt jag än, av någon skum anledning.
Men jag kan inte sätta fingret på vad.
En sak är säker, jag skulle bra gärna vilja veta
för jag tycker om att må bra!
Dum-dum-jag har självplågat mig själv idag också,
en sån där läskig kriminalserie gick på tv
och jag kunde inte låta bli att tjyvkika, med ljudet på!
Så korkad har jag inte varit på länge. Med alla mardrömmar jag drömt på sistone.
Nu har jag slagit på basket istället,
det känns som lite bättre då.
Ska läsa en stund i boken, som för övrigt är suverän, sedan ska jag banne mig sova.
Allra mest önskar jag att allt blir bra nu.
Kalinixta
You gave me the will to try.
Jag tvivlar inte längre. Nu förstår jag hur allt kommer sig.
Om det är så det ska beskrivas. Jag kan känna känslorna och förstå meningen.
Det där om att ord betyder så mycket, det står jag fast vid.
Aldrig har de varit så vackra som nu. Ändå är det en blick som gör det.
Att finna förklaringar är meningslöst, det finns ändå inget som kan vara lika fint.
Därför tar det slut. Alla dessa bokstäver är överflödiga.
Det är det där som kallas lycka.
What gives me hope.
Först åt vi sådär vansinnigt god mat igen,
som jag är van att göra mest var eviga dag.
Vi drack gott vin och ännu godare Kaffe Karlsson,
och tills allt tagit slut hade jag vaknat till liv så vi tog oss en svängom på stan.
Det var rätt lite folk, till en början. Men vi hade trevligt.
Givetvis är det som vanligt, in mellan dörrarna och hux flux har tappar man varandra.
Så vi minglade runt på två olika håll och sprang in i varandra.
Mina fötter dödade mig långsamt, en helkväll i högklackat är inget
för en kvinna som alltid går i lågskor inte. Det märkte då jag!
Till slut gav jag upp och tog mig hem,
somnde lika fort som jag la huvudet på kudden.
Mamma väckte mig imorse och jag pallrade mig upp.
Mådde som jag förtjänade, vansinnigt illa.
En dusch och jag var redo, loppisar att besöka.
Så vi plockade upp mormor och åkte till Ramsele, för första gången i mitt liv.
Nu är jag en verkligt berest människa, eller något.
Hittade en massa fina väskor och på vägen hem ett par grymma skor
för enbart 20:-, ett riktigt kap!
Jag är mycket nöjd med det hela.
Har sovit en sväng och nu är jag vaken.
Letar febrilt efter något intressant i lägenhetsväg på internätet
men hittar tyvärr noll som lockar just nu. Snart så, hoppas!
Nu vill jag kolla på film. En bra en.
Adjö
Nu bör jag vara klar.
Har duschat, diskat, fått på ansiktet.
Allt som är kvar är att hitta några kläder
(garderoben är som sagt klädlös).
Måste göra något åt håret också. Typiskt mig.
Mona är här när som helst och jag ska hälla upp lite vin.
Vi kommer ha en trevlig kväll.
Synd bara att jag känner mig rent ut sagt förjävla trött.
Jag får ta det som det kommer.
Imorgon ska vi på loppis och jag ska för första gången någonsin till Ramsele.
Vilken hit va!
Jag har längtat efter loppis, då får man stiga upp i ottan.
Ha en trevlig kväll!
Filakia
Another saturday night.
Helgen går utan att jag känner ett minsta sug på något.
Varken att gå ut eller träffa en massa människor.
Trots det ska jag ut och äta ikväll,
tillsammans med Mona.
Det är sista helgen hemma för henne innan hon åker tillbaka
ner till Östergötland och lever loppan.
Känner ingen lust att laga mat idag,
då är det mycket bättre att dricka gott och äta gott
utan att behöva tänka på allt runtomkring.
Och framförallt att slippa diska!
Skulle behöva hitta något att ha på mig,
det spelar ingen roll hur mycket nytt som ligger där inne.
Jag har ändå aldrig något att ha på mig.
Måste plocka ihop lite innan hon kommer hit med,
vi ska ta ett glas vin och snacka strunt innan vi går ner och äter.
En lugn lördagskväll ser det ut som. Skönt.
But I still can't stop thinking about you.
Oavsett vad jag bestämmer mig för.
tvättat undan tvätt och städat åt mamma tills
resten av piraterna skulle komma hem och härja.
Sedan sov vi två timmar till mitt på dagen, Yngve och jag.
Bara sådär! För det behövde vi minsann.
Tog med mig mor hem hit till lägenheten där jag är nu igen,
här har vi städat och plockat tillsammans så nu är det fint.
Jag rensade garderoben. En hög liknande en majbrasa kastades/gavs bort.
Ren och skär separationsångest, trots att det är saker jag aldrig rör,
men nu får jag plats med mer i garderoben igen!
Annars så mår jag bra idag. Upp och ner.
Lite som en berg-och-dal-bana man inte kan lita på.
Funderar på att gå en sväng. Det har regnat och det luktar så gott.
Synd bara att det är himla kallt.
Jag vill ha sommar.
Därför saknar jag Grekland. Men annars inte. Det blir för mycket.
How will you try to make it work?
Gårdagens strapatser på stan tog rejält på mina krafter!
Idag vet jag inte om jag känner för att göra något alls,
men egentligen bör jag nog ta mig ut.
Kanske träffa lite folk igen, kanske vara lite social.
Får se vad jag känner för efter att jag duschat.
Lillasyster har tagit sig hem också,
men åker nog upp till skogarna igen redan idag.
Det var trist.
Vi hade kunnat myst lite, gått ut och ätit eller så.
Men det kommer det med.
Nej!
Det är dags att få någon ordning på mig.
Adjö
Den där väggen.
- Vad gör du?
- Jag ska hem och sova.
- Har du jobbat?
- Nej, jag är sjukskriven.
- Klarade du inte trycket?
- Nej, tydligen inte.
- Har du gått in i väggen?
- Nej. Jag är uttröttad, sa doktorn.
- Ja, gått in i väggen.
Gått in i väggen? Alla snackar om den där väggen.
Är det så man ska se det? Jag gör inte det.
Jag är extremt trött och behöver återhämta mig bara.
Någon vägg har jag inte slagit i, inte som jag kan känna.
Förutom alla gånger jag ordagrant gått i väggen på jobbet.
Dessutom är jag på tok för ung för det!
And all they said was, oh.
Hela dagen var vi på stan, mina små-stora kusiner och jag.
Fönstershoppat blev det inte mycket av,
Michaela hade fått (mycket) lön och hoppade nästan av glädje.
Det lönar sig att jobba så att säga, även när man är femton.
Jag slog till på stort och köpte lite smått.
Ett bälte kan jag behöva, skosnören sitter som inte så snyggt på mig
och sedan allrahelst till den underbara klänning jag planerat att köpa
när jag börjat jobba och pengarna börjar rulla in igen.
Sedan hittade jag en längre kofta, med långa armar och många knappar.
Guld värt!
Hittade ungefär en trettiosju saker till, men de får vänta.
Jag har inte råd just nu. Och jag är lite stolt att jag insåg det.
Aldrig har en dag på stan tärt så mycket på mina krafter.
Halv tre var jag helt slut även fast jag druckit tre koppar kaffe.
Promenaden hem till mamma kändes mil lång så vi väntade
tills moster slutade och då fick hon köra mig hem. Tack!
Hade kunnat somna på parkbänken, utan att ens hitta på.
Så jag la mig och slockande nästan lika fort, efter att jag stängt ut Yngve
som kliade sig själv som ett annat monster.
Nu är jag vaken igen och har ätit mat. Mormors lax, den godaste lax som finns!
Dricker ett glas vin och sitter ute och myser. Äntligen är det inte iskallt längre.
Men sommaren är över, och jag har knappt sett den..
Ska försöka se lite mer människor idag
eller så stannar jag bara h
Wednesday.
Har sovit från någon gång när mamma sytt färdigt, tills nu.
Helt ärligt är jag rätt nöjd att jag vaknat så tidigt idag.
Jag ska försöka få mig själv färdig, skulle behöva åka förbi
min lilla bunker där jag ska plocka upp lite saker.
Helst ska detta göras innan mamma börjar jobba om cirka en timme.
Men innan dess måste jag också ringa och väcka mig lilla stora kusin.
Vi ska ner på stan och fika. Och kanske förstershoppa en del.
Ha en bra dag.