Dubbelmoral.
Jag har lagat god mat i min ensamhet och fortsatt kolla på tv.
Söndagar är den här veckan just som alltid annars, rent ut sagt vidriga.
Det har inte mycket att göra med att jag mår dåligt,
för det har jag inte gjort på hela dagen överhuvudtaget.
Nej, det är det där med ensamheten. Jag ältar det var söndag.
Precis som jag sa igår är det enda tillfället jag behöver en kille
när jag ska öppna en bosongurka-burk typ, då den sitter fast som sten!
Då behöver jag verkligen en karl!
Men också på söndagar kom jag på just nu. Då är ensamheten för ensam.
Ändå trivs jag med det. Att vara ensam. Dubbelmoral.
Nu ska jag röra ihop lite turkisk youhurt med lite vaniljsocker och tina några bär.
Jag blev sugen på något sött och gott.
Sedan ska jag nog kolla på en film. Jim Carrey är på 3an, då kan man få sig ett gott skratt.
Ciao!
Söndagar är den här veckan just som alltid annars, rent ut sagt vidriga.
Det har inte mycket att göra med att jag mår dåligt,
för det har jag inte gjort på hela dagen överhuvudtaget.
Nej, det är det där med ensamheten. Jag ältar det var söndag.
Precis som jag sa igår är det enda tillfället jag behöver en kille
när jag ska öppna en bosongurka-burk typ, då den sitter fast som sten!
Då behöver jag verkligen en karl!
Men också på söndagar kom jag på just nu. Då är ensamheten för ensam.
Ändå trivs jag med det. Att vara ensam. Dubbelmoral.
Nu ska jag röra ihop lite turkisk youhurt med lite vaniljsocker och tina några bär.
Jag blev sugen på något sött och gott.
Sedan ska jag nog kolla på en film. Jim Carrey är på 3an, då kan man få sig ett gott skratt.
Ciao!
Generation fett.
Förresten, jag har ändrat mig.
Jag ska inte alls sova efter Greys.
Istället ska jag låta mig själv vara uppe sent och kolla på 3an där Generation Fett nu visas.
För mig är det ofattbart att en människa kan bli så stor.
Då menar jag ju som alla vet inte några kilon övervikt.
Att väga över 600 kilo och utses som världens fetaste är enormt. Knäppt.
Fetma är liksom anorexia en sjukdom anser jag,
och var gång man får höra om dessa extrema fall blir jag lika förvånad.
Att det faktiskt kan gå så långt. Att människor i omgivningen kan låta det gå så långt.
Varningstecken finns alltid där och någonstans på vägen kan någon säga: Stopp!
Visst är det inte alltid lätt och människor kan vara svåra att påverka.
Men 600 kg, eller 26 kg som jag sett tidigare idag.
Det smärtade i mig att höra Engla-Louise säga; - Men jag vill aldrig väga mer än 26 kg,
när hon låg där och knappt klarade av att röra sig på egen hand.
Det är vidrigt vad människan kan göra med sig själv.
Nu ska jag slå över på 3an och förvånas än en gång över att omgivningen
låtit en man bli lite överviktig, tjock, fet, enormt överviktig och till slut världens fetaste.
Dessutom verkar det vara en fin historia då han faktiskt har fästmö.
Hoppas allt slutar bra!
Im a sucker for happy endings.
Jag ska inte alls sova efter Greys.
Istället ska jag låta mig själv vara uppe sent och kolla på 3an där Generation Fett nu visas.
För mig är det ofattbart att en människa kan bli så stor.
Då menar jag ju som alla vet inte några kilon övervikt.
Att väga över 600 kilo och utses som världens fetaste är enormt. Knäppt.
Fetma är liksom anorexia en sjukdom anser jag,
och var gång man får höra om dessa extrema fall blir jag lika förvånad.
Att det faktiskt kan gå så långt. Att människor i omgivningen kan låta det gå så långt.
Varningstecken finns alltid där och någonstans på vägen kan någon säga: Stopp!
Visst är det inte alltid lätt och människor kan vara svåra att påverka.
Men 600 kg, eller 26 kg som jag sett tidigare idag.
Det smärtade i mig att höra Engla-Louise säga; - Men jag vill aldrig väga mer än 26 kg,
när hon låg där och knappt klarade av att röra sig på egen hand.
Det är vidrigt vad människan kan göra med sig själv.
Nu ska jag slå över på 3an och förvånas än en gång över att omgivningen
låtit en man bli lite överviktig, tjock, fet, enormt överviktig och till slut världens fetaste.
Dessutom verkar det vara en fin historia då han faktiskt har fästmö.
Hoppas allt slutar bra!
Im a sucker for happy endings.
I did it again.
Jävla dumt.
Jag har gjort det igen.
Börjat med bakgrunden här vill säga.
Men nu ger jag upp och ändrar tillbaka när jag vaknat imorgon.
Det är löjligt vad svårt det kan vara.
Man lär sig av sina misstag.
Wish you were here.
Jag har gjort det igen.
Börjat med bakgrunden här vill säga.
Men nu ger jag upp och ändrar tillbaka när jag vaknat imorgon.
Det är löjligt vad svårt det kan vara.
Man lär sig av sina misstag.
Wish you were here.
Drive me mad.
Jag fick för mig att fixa designen här.
Dum idé i och med att jag är fullt talanglös när det gäller sådant.
Därav är jag nu lite irriterad men måste sova.
Blev kvar hos mamma då tvätten ännu inte är klar.
Ser fram mot imorgon när jag ska bädda nytt hemma,
trilskas med soffkudden jag spillde vin på häromveckan
och sedan dammsuga hela bunkern.
Jag har blivit pedant. Det är fortfarande ett hån.
Hur som haver måste jag sova nu och tar inget som helst ansvar för hur det ser ut på sidan.
Jag skyller på grekiskan som används när det gäller sånt.
Tacka visste jag Lunarstorm,
där var vi rätt grymma på att slänga ihop "snygga pressar".
Se på fan att jag är gammal.
Kalnixta
Dum idé i och med att jag är fullt talanglös när det gäller sådant.
Därav är jag nu lite irriterad men måste sova.
Blev kvar hos mamma då tvätten ännu inte är klar.
Ser fram mot imorgon när jag ska bädda nytt hemma,
trilskas med soffkudden jag spillde vin på häromveckan
och sedan dammsuga hela bunkern.
Jag har blivit pedant. Det är fortfarande ett hån.
Hur som haver måste jag sova nu och tar inget som helst ansvar för hur det ser ut på sidan.
Jag skyller på grekiskan som används när det gäller sånt.
Tacka visste jag Lunarstorm,
där var vi rätt grymma på att slänga ihop "snygga pressar".
Se på fan att jag är gammal.
Kalnixta
Flickan vi alla tänker på, för sent.
PS.
Mina tankar går till flickan som inte blev räddad.
Jag blir illa berörd och ganska mycket förbannad.
Men när någon väl bestämt sig är det alltid för sent.
Det är bara illa att det får gå så långt!
Om alla bara kunde acceptera verkligheten och vardagen
för vad den är och växa upp.
Världen kan vara ett orättvist ställe!
Vila i frid!
Familjebekymmer nummer två, denna ständiga nyfikenhet.
Som jag redan nämnt har vi något som kallas sen i vår familj,
liksom alla familjer har något som människor i dess omgivning stör sig på.
Eller älskar. Vilket som. Alla har ju våra egna drag som går igenom oss och därför gör oss unika.
Något annat än sen i vår familj som också flyter i oss alla är nyfikenhet.
Visst, det flyter i alla levande varelsers ådror men hos oss är det nästan vansinne.
Men ni vet när allrahelst familjen ställer följdfråga efter följdfråga på något helt oväsentligt.
Eller kanske något man vill hålla för sig själv. Då blir i alla fall jag galen till slut!
Jag gick en kortare sväng och blev galet trött. Precis som jag visste att det skulle bli.
Men vad som väckte min nyfikenhet var givetvis inget utav dessa saker,
det var att telefonen blinkade när jag kom hem. Blink = missade samtal.
Så jag kollade. Igår hade jag missat ett som inte verkade så viktigt,
Stockholmsnummer betyder oftast att det är försäljare eller någon som ringer fel.
Men jag kollade för säkerhetsskull och troligen var det den sista jag nämnde.
Däremot hade ett lokalt nummer ringt nu medan jag varit ute,
men jag kände varken igen namnet eller adressen. Vafan!
Till saken hör att många inte har mitt hemnummer, nog för att det är enkelt att leta upp men ändå.
Ge mig ett svar på vem Arne Dyneborg är så blir jag glad.
Nu kommer jag inte kunna sova förrän jag kommit på vem det är.
Men mamma är ändå värst, och det vet hon!
Kalinixta
It just popped into my mind.
Att kolla på tv utan ljud kan vara bra,
samtidigt som man lyssnar på feel-good music vill säga.
Jag kom just på att söndagar är den dag jag avskyr mest.
Hela veckorna nu för tiden är ganska svåra,
i och med att jag jobbar och halva-hela bekanstskapskretsen förflyttat sig.
Helgerna är lite värre då jag faktiskt är helt sysslolös.
Men söndagar. De är de allra värsta
Förr var det tvärtom. Men nu har jag insett att det är den enda dagen jag inte hör ett ord.
Därav driver jag mig själv till vansinne med rastlöshet,
ändå tar jag mig inte för annat än att stanna hemma.
Om jag fick bestämma skulle vi vara nu.
samtidigt som man lyssnar på feel-good music vill säga.
Jag kom just på att söndagar är den dag jag avskyr mest.
Hela veckorna nu för tiden är ganska svåra,
i och med att jag jobbar och halva-hela bekanstskapskretsen förflyttat sig.
Helgerna är lite värre då jag faktiskt är helt sysslolös.
Men söndagar. De är de allra värsta
Förr var det tvärtom. Men nu har jag insett att det är den enda dagen jag inte hör ett ord.
Därav driver jag mig själv till vansinne med rastlöshet,
ändå tar jag mig inte för annat än att stanna hemma.
Om jag fick bestämma skulle vi vara nu.
Berg-och-dal-banan.
Jag har varit ut i skogen igen,
idag med mamma och Ellen för att hämta Malin tillbaka till den bittra verkligheten.
Imorgon början hon 2:an i studenten, jag blir så stolt!
Hade det varit jag hade jag inte heller jublat i och för sig,
men att tänka tillbaka till gymnasieåren är lite mysigt.
Det var bland det bästa jag gjort såhär i efterhand.
Att sedan tänka på att lillasyster fyller 18 i början av nästa år är skrämmande,
hon blir gammal vilket snabbt drar en linje till att jag också blir det.
Skrämmande, som sagt.
En timme i bil gjorde mig gott. Vi skrattade och dansade jag och mamma.
Mina låtar av Queen uppskattades dock inte av alla i bilen.
Nog om det. Mitt humör och min motivation är som en berg-och-dal-bana.
Ena dagen mår jag bra och tror jag kan jobba,
nästa är jag nere på noll och står inte ut med tanken på att träffa människor.
Sedan är det detta ständiga dåliga samvete och oro. Jag äts upp.
Fick ett meddelande av fröken fräken herself ikväll och jag började gråta.
Så känslig och gråtmild är jag nu. Hon kände sig som en skurk och jag fick dåligt samvete.
Vi måste hänga inom kort, det håller jag med om.
Men det känns också som jag gör alla andras liv sura nu, och det vill jag inte.
För då kommer det som ett slag i magen.
idag med mamma och Ellen för att hämta Malin tillbaka till den bittra verkligheten.
Imorgon början hon 2:an i studenten, jag blir så stolt!
Hade det varit jag hade jag inte heller jublat i och för sig,
men att tänka tillbaka till gymnasieåren är lite mysigt.
Det var bland det bästa jag gjort såhär i efterhand.
Att sedan tänka på att lillasyster fyller 18 i början av nästa år är skrämmande,
hon blir gammal vilket snabbt drar en linje till att jag också blir det.
Skrämmande, som sagt.
En timme i bil gjorde mig gott. Vi skrattade och dansade jag och mamma.
Mina låtar av Queen uppskattades dock inte av alla i bilen.
Nog om det. Mitt humör och min motivation är som en berg-och-dal-bana.
Ena dagen mår jag bra och tror jag kan jobba,
nästa är jag nere på noll och står inte ut med tanken på att träffa människor.
Sedan är det detta ständiga dåliga samvete och oro. Jag äts upp.
Fick ett meddelande av fröken fräken herself ikväll och jag började gråta.
Så känslig och gråtmild är jag nu. Hon kände sig som en skurk och jag fick dåligt samvete.
Vi måste hänga inom kort, det håller jag med om.
Men det känns också som jag gör alla andras liv sura nu, och det vill jag inte.
För då kommer det som ett slag i magen.
När natten tränger sig på.
Klockan är nu snart halv tre och jag har ännu inte somnat.
Nätterna har börjar bli min fiende. Tiden då jag sov hela dygn utan problem är borta.
Alla funderingar och tankar om allt från himmel till jord håller mig vaken.
Mitt dåliga samvete sätter in och jag drabbas av ångest. Utan någon som helst anledning.
Det är jag fullt medveten om. Ändå gnager den mig.
Tillsammans med medvetandet om att jag inte har en aning om vad som händer härnäst.
På onsdag ska jag tillbaka till herr doktor, som han sa sist behöver jag ingen medicin.
Vad som oroar mig är att han också använde orden, inte än.
- Du behöver ingen medicin, ännu åtminstone.
Vetskapen om att vad jag så gärna vill ha finns så nära, men ändå inte här.
Den gör ont.
Förmågan att hela människor vore något att bära omkring på.
Så jag ligger här och fortsätter fundera. Tv-n får stå på, för jag blir löjligt mörkrädd annars.
På något vis är det som jag hela tiden går tillbaka i tiden,
jag känner mig ensam och bortglömd. Som jag gjorde en hel del då, allrahelst på helgerna.
De där jävla helgerna jag var tvungen att åka iväg. När jag låtsades göra mig illa, typ ramla,
bara så jag kunde gråta utan att det skulle komma flera obehagliga frågor.
För när jag tänker efter drabbades jag även då av dåligt samvete,
jag ville inte göra pappa ledsen för att jag inte trivdes.
Istället ringde jag hem till mamma och grät. Hon pratade mig igenom det hela och till slut kunde jag höra
på rösten hur irriterad hon blev, när jag helg efter helg ringde hem och grät.
Ändå sa jag inget till min far. Han vet nog inte än idag hur jag faktiskt mådde.
För förmågan att prata med varandra har vi inte. Och jag vill ännu inte göra någon ledsen.
Precis detsamma är det med min rädsla för mörker. När jag var liten hade jag en natt-lampa.
Jag minns den så väl. Vi hade varsin min syster och jag. Och så en utanför rummen om jag inte minns helt fel.
Någon var med Musse Pigg, en annan med Kalle Anka har jag för mig.
Med åren växte jag ifrån det där. Jag blev äldre och vågade sova med lampan släckt.
När jag blev äldre även med dörren helt stängd. Det kändes nästan tryggare så efter ett tag.
Men nu känner jag mig otrygg hela tiden. Nätterna här ensam ger mig en obehaglig känsla.
Jag tycker mig höra och se saker överallt, även om det inte är någon där.
Att somna tar längre och längre tid utan att jag kan förklara varför.
Jag låter tv-n stå på tills jag är så trött att jag knappt orkar lyfta huvudet.
Bara för att det ska finnas någon där.
Allt detta må låta skumt. Men det är just såhär mina tankar går nätterna i ända.
Alla har vi sätt att ventilera. Just detta, ett av de dummaste ställena på jorden, fungerar för mig.
Vad jag inte vill att någon som helst ska se, det behåller jag inom mig.
I need a break, from my break.
Nätterna har börjar bli min fiende. Tiden då jag sov hela dygn utan problem är borta.
Alla funderingar och tankar om allt från himmel till jord håller mig vaken.
Mitt dåliga samvete sätter in och jag drabbas av ångest. Utan någon som helst anledning.
Det är jag fullt medveten om. Ändå gnager den mig.
Tillsammans med medvetandet om att jag inte har en aning om vad som händer härnäst.
På onsdag ska jag tillbaka till herr doktor, som han sa sist behöver jag ingen medicin.
Vad som oroar mig är att han också använde orden, inte än.
- Du behöver ingen medicin, ännu åtminstone.
Vetskapen om att vad jag så gärna vill ha finns så nära, men ändå inte här.
Den gör ont.
Förmågan att hela människor vore något att bära omkring på.
Så jag ligger här och fortsätter fundera. Tv-n får stå på, för jag blir löjligt mörkrädd annars.
På något vis är det som jag hela tiden går tillbaka i tiden,
jag känner mig ensam och bortglömd. Som jag gjorde en hel del då, allrahelst på helgerna.
De där jävla helgerna jag var tvungen att åka iväg. När jag låtsades göra mig illa, typ ramla,
bara så jag kunde gråta utan att det skulle komma flera obehagliga frågor.
För när jag tänker efter drabbades jag även då av dåligt samvete,
jag ville inte göra pappa ledsen för att jag inte trivdes.
Istället ringde jag hem till mamma och grät. Hon pratade mig igenom det hela och till slut kunde jag höra
på rösten hur irriterad hon blev, när jag helg efter helg ringde hem och grät.
Ändå sa jag inget till min far. Han vet nog inte än idag hur jag faktiskt mådde.
För förmågan att prata med varandra har vi inte. Och jag vill ännu inte göra någon ledsen.
Precis detsamma är det med min rädsla för mörker. När jag var liten hade jag en natt-lampa.
Jag minns den så väl. Vi hade varsin min syster och jag. Och så en utanför rummen om jag inte minns helt fel.
Någon var med Musse Pigg, en annan med Kalle Anka har jag för mig.
Med åren växte jag ifrån det där. Jag blev äldre och vågade sova med lampan släckt.
När jag blev äldre även med dörren helt stängd. Det kändes nästan tryggare så efter ett tag.
Men nu känner jag mig otrygg hela tiden. Nätterna här ensam ger mig en obehaglig känsla.
Jag tycker mig höra och se saker överallt, även om det inte är någon där.
Att somna tar längre och längre tid utan att jag kan förklara varför.
Jag låter tv-n stå på tills jag är så trött att jag knappt orkar lyfta huvudet.
Bara för att det ska finnas någon där.
Allt detta må låta skumt. Men det är just såhär mina tankar går nätterna i ända.
Alla har vi sätt att ventilera. Just detta, ett av de dummaste ställena på jorden, fungerar för mig.
Vad jag inte vill att någon som helst ska se, det behåller jag inom mig.
I need a break, from my break.
Konsten att vara ensam - något alla vill kunna.
Det blev inget mamma. Hon ringde inte förrän väldigt sent och då hade jag redan börjat laga mat.
Allt för att slippa göra lunch imorgon egentligen, jag gillar inte att inte äta.
För det är just vad jag struntar i att göra om det känns jobbigt att laga ihop något mitt på dagen.
Så rester får det bli imorgon. Köttfärsen i kylskåpet började se rätt suspekt ut så jag snodde ihop grekiska biffar.
Himla gott. Men det är dumt att hålla på att göra "grekiska" saker hela tiden, det skär inne i kroppen.
Jag fick tidigare idag frågan om jag någonsin känner mig helt ensam?
Visst gör jag det. Men som jag sa så brukar det gå över, rätt fort dessutom.
Kanske är det något jag nu får äta upp. För just i denna stund känner jag mig helt ensam.
Som jag tidigare nämnt kan bunkern vara rätt kall och ensam. Det är precis hur den känns ikväll.
Tanken att veta att det inte behöver vara såhär,
att ensamheten inte skulle behöva vara lika ensam och trist, det gör saken bara värre egentligen.
Frågan kan vara vem jag egentligen ska lita på? Kommer det förbättras?
Svaren är bara mina. Men när jag inte kan svara, då får jag snällt vänta ett tag till.
Under tiden ska jag bittert stå ut med det här. För att vara bitter medan jag har tråkigt, det är jag duktig på.
Innerst inne hade jag hoppats att allt var bra tills nu. Det tar emot att erkänna. Jag känner mig naiv.
Det är dags att ställa krav på mig själv och på min omgivning.
Hur ska jag annars lyckas få svar på mina frågor?
Allt för att slippa göra lunch imorgon egentligen, jag gillar inte att inte äta.
För det är just vad jag struntar i att göra om det känns jobbigt att laga ihop något mitt på dagen.
Så rester får det bli imorgon. Köttfärsen i kylskåpet började se rätt suspekt ut så jag snodde ihop grekiska biffar.
Himla gott. Men det är dumt att hålla på att göra "grekiska" saker hela tiden, det skär inne i kroppen.
Jag fick tidigare idag frågan om jag någonsin känner mig helt ensam?
Visst gör jag det. Men som jag sa så brukar det gå över, rätt fort dessutom.
Kanske är det något jag nu får äta upp. För just i denna stund känner jag mig helt ensam.
Som jag tidigare nämnt kan bunkern vara rätt kall och ensam. Det är precis hur den känns ikväll.
Tanken att veta att det inte behöver vara såhär,
att ensamheten inte skulle behöva vara lika ensam och trist, det gör saken bara värre egentligen.
Frågan kan vara vem jag egentligen ska lita på? Kommer det förbättras?
Svaren är bara mina. Men när jag inte kan svara, då får jag snällt vänta ett tag till.
Under tiden ska jag bittert stå ut med det här. För att vara bitter medan jag har tråkigt, det är jag duktig på.
Innerst inne hade jag hoppats att allt var bra tills nu. Det tar emot att erkänna. Jag känner mig naiv.
Det är dags att ställa krav på mig själv och på min omgivning.
Hur ska jag annars lyckas få svar på mina frågor?
Knacka inte gärna på här mitt i natten heller.
Nu är jag inte längre speciellt glad på den där lille pojken som är min systers före detta med vän alls längre.
Jag la mig tillrätta och kände att nu kommer jag verkligen somna gott, inom kort dessutom, vilket är viktigast.
Just när jag stängt tv-n, släckt lampan och försökt hitta ett skönt sätt att sova på i 10 minuter så knackar det.
Fattar ni, knackar på dörren? Inte en gång. Utan om och om igen.
Jag höll först på att lägga mig under sängen och försöka vara osynlig, tänkte på vad för skum typ som stod där ute.
Sedan försökte jag stoppa fingarna i öronen och somna ändå, är det mörkt och ingen öppnar är jag inte hemma.
När jag tänkte så kom jag på att då kanske någon bryter sig in, så med andan i halsen klädde jag på mig och öppnade.
Där satt han, utanför. Min systers före detta. Dyng-jävla-full och utan anledning att knacka på.
Jag pratade lite. Frågade vad han ville. Gav honom ett glas vatten. Hans vän spy-pojken kom ner. Sedan bad jag dem gå.
Spy-pojken tjatade ungefär 10 minuter om att före-dettan skulle kliva upp så de kunde gå hem eftersom jag faktiskt är sjukskriven, då är det inte bra att väcka henne mitt i natten sa han.
Jävla vettigt av en 17-åring tänkte jag när de gått.
Ända tills 10 minuter senare när de knackade på igen! Då låg jag kvar länge.
Ibland kan man faktiskt vänta ut människor, men fan inte när de är fulla blev jag medveten om.
Så jag stegade upp och klädde på mig igen, öppnade dörren väldigt vänligt och sa:
- Vad fan vill ni nu då? Jag sover här inne och nu börjar jag bli irriterad.
Dom blev rätt förvånade och fick aldrig ur vad de ville.
Så jag sa att kom gärna inte och knacka på när jag sover och så stängde jag dörren. Hårt.
Sedan fick jag lite dåligt samvete. Men så kom jag på att varför ska jag ha det?
Det är ohyfsat att knacka på hos någon 2 på natten!
Det här med sömnen funkar tydligen inte längre..
Jag la mig tillrätta och kände att nu kommer jag verkligen somna gott, inom kort dessutom, vilket är viktigast.
Just när jag stängt tv-n, släckt lampan och försökt hitta ett skönt sätt att sova på i 10 minuter så knackar det.
Fattar ni, knackar på dörren? Inte en gång. Utan om och om igen.
Jag höll först på att lägga mig under sängen och försöka vara osynlig, tänkte på vad för skum typ som stod där ute.
Sedan försökte jag stoppa fingarna i öronen och somna ändå, är det mörkt och ingen öppnar är jag inte hemma.
När jag tänkte så kom jag på att då kanske någon bryter sig in, så med andan i halsen klädde jag på mig och öppnade.
Där satt han, utanför. Min systers före detta. Dyng-jävla-full och utan anledning att knacka på.
Jag pratade lite. Frågade vad han ville. Gav honom ett glas vatten. Hans vän spy-pojken kom ner. Sedan bad jag dem gå.
Spy-pojken tjatade ungefär 10 minuter om att före-dettan skulle kliva upp så de kunde gå hem eftersom jag faktiskt är sjukskriven, då är det inte bra att väcka henne mitt i natten sa han.
Jävla vettigt av en 17-åring tänkte jag när de gått.
Ända tills 10 minuter senare när de knackade på igen! Då låg jag kvar länge.
Ibland kan man faktiskt vänta ut människor, men fan inte när de är fulla blev jag medveten om.
Så jag stegade upp och klädde på mig igen, öppnade dörren väldigt vänligt och sa:
- Vad fan vill ni nu då? Jag sover här inne och nu börjar jag bli irriterad.
Dom blev rätt förvånade och fick aldrig ur vad de ville.
Så jag sa att kom gärna inte och knacka på när jag sover och så stängde jag dörren. Hårt.
Sedan fick jag lite dåligt samvete. Men så kom jag på att varför ska jag ha det?
Det är ohyfsat att knacka på hos någon 2 på natten!
Det här med sömnen funkar tydligen inte längre..
En släng av det dåliga.
Vid eftertanke lät det sista hemskt.
Jag skyller inte allt på min far, men väldigt mycket.
Jag är inte perfekt och det är jag medveten om.
Men hela far-dotter-grejen ska inte skyllas på varken mig eller min syster tycker jag.
Som sagt. Ett barn väljer inte sina föräldrar.
Nu fick jag en släng av dåligt samvete helt enkelt,
som sagt inget ovanligt nu.
Men, när det kommer till oss är jag bitter.
Det känns som vi missat så mycket, men ändå är jag nöjd hur livet ser ut.
Dåligt samvete var det, ja..
Jag skyller inte allt på min far, men väldigt mycket.
Jag är inte perfekt och det är jag medveten om.
Men hela far-dotter-grejen ska inte skyllas på varken mig eller min syster tycker jag.
Som sagt. Ett barn väljer inte sina föräldrar.
Nu fick jag en släng av dåligt samvete helt enkelt,
som sagt inget ovanligt nu.
Men, när det kommer till oss är jag bitter.
Det känns som vi missat så mycket, men ändå är jag nöjd hur livet ser ut.
Dåligt samvete var det, ja..
Du är inte värd mina tårar, trots att vi är kött och blod.
Nu äter det upp mig igen, den där overkliga nervositeten.
Den jag inte vill ha med att göra.
Morgondagen är inget jag ser fram mot,
med andra ord är jag inte nervös på ett sånt där spänt och roligt sätt.
Absolut inte.
Vill tillfrågan om jag kunde sminka Marie-Louise tvekade jag och gav inget svar.
Min lillasyster tjatade dock. och gnällde och tycker att det kvittar väl.
Så efter ett samtal med mig igår ringde hon upp min far och sa att jag ställer upp,
trots att det absolut inte var det jag ville.
Jag hade tänkt prata med honom själv så att jag i värsta fall kunnat dra mig ur.
Det river och sliter i mig, jag vill verkligen inte!
Egentligen är det inte det, jag har inga problem med att sminka.
Men jag vet vilken enorm press jag kommer lägga på mig själv, hur vansinnigt tjurig jag blir om det inte blir bra
och bara tanken på att det här är en hel dag med släkt som jag inte har kontakt mig får mig att må illa.
Jag känner mig som ett litet barn igen, på helgen, när jag inte vill lämna mamma.
Det är just skådespelande jag inte har kraft till just nu, jag orkar inte spela lycklig och sorglös jämt
vilket är precis vad jag måste göra när jag träffar dessa människor.
Spela att jag inte bryr mig om deras ofta elaka kommentarer om min kontakt till min far,
om hur längesedan det var vi sågs för jag kom ju aldrig och hälsade på och så vidare.
Jag måste spela att jag blir glad att se dem och fasaden får inte bryta en enda gång,
det är ett bröllop det handlar om. Inget får gå fel på en bröllopsdag.
Jag är medveten om att jag kan låta oerhört självisk och barnslig.
Men kontakten vi har går inte att förklara, den finns nämligen inte.
Aldrig har jag fått så många samtal från pappa eller hans sida av familjen som nu.
Det kan dels ha att göra med min sjukskrivning, men varje gånger kommer hintar
och bedjanden om att de vill att jag ska komma på bröllopet.
Jämförelsevis av hur mycket han hört av sig förr känns det nu som att det är just därför.
Jag unnar dem en lycklig dag, ett fint bröllop, allt. Det är inte det.
Allt det här sliter upp köttsår i mig. Inget kan få mig ur balans som just vi.
Det är det sista jag behöver nu.
How I wish I could say these where tears of happiness,
but when it comes to you it's all about dissappointment and grief.
Den jag inte vill ha med att göra.
Morgondagen är inget jag ser fram mot,
med andra ord är jag inte nervös på ett sånt där spänt och roligt sätt.
Absolut inte.
Vill tillfrågan om jag kunde sminka Marie-Louise tvekade jag och gav inget svar.
Min lillasyster tjatade dock. och gnällde och tycker att det kvittar väl.
Så efter ett samtal med mig igår ringde hon upp min far och sa att jag ställer upp,
trots att det absolut inte var det jag ville.
Jag hade tänkt prata med honom själv så att jag i värsta fall kunnat dra mig ur.
Det river och sliter i mig, jag vill verkligen inte!
Egentligen är det inte det, jag har inga problem med att sminka.
Men jag vet vilken enorm press jag kommer lägga på mig själv, hur vansinnigt tjurig jag blir om det inte blir bra
och bara tanken på att det här är en hel dag med släkt som jag inte har kontakt mig får mig att må illa.
Jag känner mig som ett litet barn igen, på helgen, när jag inte vill lämna mamma.
Det är just skådespelande jag inte har kraft till just nu, jag orkar inte spela lycklig och sorglös jämt
vilket är precis vad jag måste göra när jag träffar dessa människor.
Spela att jag inte bryr mig om deras ofta elaka kommentarer om min kontakt till min far,
om hur längesedan det var vi sågs för jag kom ju aldrig och hälsade på och så vidare.
Jag måste spela att jag blir glad att se dem och fasaden får inte bryta en enda gång,
det är ett bröllop det handlar om. Inget får gå fel på en bröllopsdag.
Jag är medveten om att jag kan låta oerhört självisk och barnslig.
Men kontakten vi har går inte att förklara, den finns nämligen inte.
Aldrig har jag fått så många samtal från pappa eller hans sida av familjen som nu.
Det kan dels ha att göra med min sjukskrivning, men varje gånger kommer hintar
och bedjanden om att de vill att jag ska komma på bröllopet.
Jämförelsevis av hur mycket han hört av sig förr känns det nu som att det är just därför.
Jag unnar dem en lycklig dag, ett fint bröllop, allt. Det är inte det.
Allt det här sliter upp köttsår i mig. Inget kan få mig ur balans som just vi.
Det är det sista jag behöver nu.
How I wish I could say these where tears of happiness,
but when it comes to you it's all about dissappointment and grief.
For all the pain.
PS.
Jag känner mig obeskrivligt tom.
Vet egentligen inte vad det tjänar till att dela med sig utav det.
Imorgon är det back in business som gäller
och jag är övertygad om att det kommer gå väldigt bra.
Ändå får jag gråten i halsen och klumpar i magen.
Det känns så vansinnigt jobbigt.
Att något jag trivs med så mycket kan göra mig så ont.
Det är något som kommer förundra mig tills den dagen jag dör.
Jag känner mig obeskrivligt tom.
Vet egentligen inte vad det tjänar till att dela med sig utav det.
Imorgon är det back in business som gäller
och jag är övertygad om att det kommer gå väldigt bra.
Ändå får jag gråten i halsen och klumpar i magen.
Det känns så vansinnigt jobbigt.
Att något jag trivs med så mycket kan göra mig så ont.
Det är något som kommer förundra mig tills den dagen jag dör.
Det tog stopp.
Igår kom sista droppen, allt rann över och jag orkar inte längre.
Efter att ha först jobbat konstant maj till slutet av oktober ifjol,
och då menar jag konstant. 7 dagar i veckan, 6 månader och minst 8 timmar om dagen.
För att sedan komma hem till Sverige, en vila på cirka tre dagar
och sedan hoppa in och jobba till en början extra - men mycket extra.
Till att nu jobba nästan jämt, här hemma också. Det har blivit för mycket
Ett litet och vanligt misstag och jag bröt ihop. Rejält.
Allt jag kan tänka är att jag inte orkar mer.
Det går över så småningom.
Jag vet att jag måste vila ut nu,
jag måste ta det lugnt, koppla av och komma igen.
Men ändå kan jag inte släppa taget, jag får dåligt samvete
för jag vet att jag behövs där nere. Kanske inte panik-artat.
Men ju mer jag är borta, desto hårdare behöver någon annan jobba.
Det känns orättvist och inte alls bra.
Chefen bad mig stanna hemma, så länge jag behöver.
Koppla av och inte tänka alls på vad som händer och sker.
Att jag inte heller skulle komma dit om inte annat för att äta
och sedan gå hem, jag behöver tid ifrån.
Men som det varit har det blivit till en livsstil,
så som det alltid blir. Och det har varit som hemma.
Det är svårt att bara stänga av och släppa allt.
Jag måste komma ifrån. Jag behöver åka iväg.
Ändå tror jag mig må jättebra, jag kan inte förstå att jag faktiskt inte orkar.
Det känns som en förlust, att jag gett upp och det är något jag inte gärna gör.
Jag vill så mycket mer, men det har också blivit för mycket.
Alldeles för mycket.
Beroende på hur det blir kan helgen antingen betyda Urkult,
Stockholm hos älskade Julia
eller fjällen med total avslappning med mamma och Ellen.
I vilket fall.
Det är dags att varva ner.
Filakia
Om drömmar vore verklighet var vore jag då?
"Det här är jobbigt.
Jag är så lycklig när jag är med dig
men det gör så ont när jag måste lämna dig."
Jag kan känna mig rörd.
Ta mig tillbaka till en dag som igår,
ta mig tillbaka till verkligheten.
Nu ska här drömmas!
Jag är så lycklig när jag är med dig
men det gör så ont när jag måste lämna dig."
Jag kan känna mig rörd.
Ta mig tillbaka till en dag som igår,
ta mig tillbaka till verkligheten.
Nu ska här drömmas!
Som att krossas på en matta av gummi.
Allt ska inte vara lätt jämt.
Det stämmer banne mig.
Just nu har jag nog hamnat i en svacka.
Jag har egentligen inget att säga om det,
orden stockar sig i halsen och jag känner mig tom.
Önskar jag kunde säga att livet leker,
men just nu jävlas det bara mestadels.
Vad som än sägs blir det fel,
vad som är görs känns fel.
Om någon dag har det gått över hoppas jag.
Det här med att vara deppad gillar jag inte.
Sen var det där andra.
Hur jag skulle vilja att allt löste sig som med magi.
Att jag slapp det där som känns knas.
Varför utsätter man sig själv om och om igen
för något som alltid slutar i kaos?
Det kan jag fråga mig själv.
Ett svar kommer aldrig att fås, men det känns bättre
att veta att insikten fortfarande finns kvar.
Aldrig läker det väl helt, men litegrann.
Nu ska jag kolla en på dålig film och somna gott.
Att gråta behöver vi alla ibland.
Men allt vore bättre med en axel att stödja sig på.
Drömmen är på tok för långt borta ibland.
Det stämmer banne mig.
Just nu har jag nog hamnat i en svacka.
Jag har egentligen inget att säga om det,
orden stockar sig i halsen och jag känner mig tom.
Önskar jag kunde säga att livet leker,
men just nu jävlas det bara mestadels.
Vad som än sägs blir det fel,
vad som är görs känns fel.
Om någon dag har det gått över hoppas jag.
Det här med att vara deppad gillar jag inte.
Sen var det där andra.
Hur jag skulle vilja att allt löste sig som med magi.
Att jag slapp det där som känns knas.
Varför utsätter man sig själv om och om igen
för något som alltid slutar i kaos?
Det kan jag fråga mig själv.
Ett svar kommer aldrig att fås, men det känns bättre
att veta att insikten fortfarande finns kvar.
Aldrig läker det väl helt, men litegrann.
Nu ska jag kolla en på dålig film och somna gott.
Att gråta behöver vi alla ibland.
Men allt vore bättre med en axel att stödja sig på.
Drömmen är på tok för långt borta ibland.
Det här är min enda hemlighet, något jag aldrig villl kommentera.
Precis i detta ögonblick kom verkligheten ikapp mig,
precis som tidigare ikväll under schlager-del-finalen.
Jag som hatar schlager fick hjärtstillestånd och gåshud
när Cypern uppträdde med sitt bidrag och det är även
just därför tårar rinner nerför min kind just nu.
Kanske inte just för Cypern, nej.
Men just musiken som spelades,
dansen som dansades
och grekiskan som sjöngs.
Jag trodde jag skulle smälla av just då av längtan!
Det är inte på låtsas. Jag grät och jag gråter.
Längtan efter människor är inte att leka med.
Känslor ska man ta vara på..
Jag önskar än igen att allt vore lätt och att du vore här!
precis som tidigare ikväll under schlager-del-finalen.
Jag som hatar schlager fick hjärtstillestånd och gåshud
när Cypern uppträdde med sitt bidrag och det är även
just därför tårar rinner nerför min kind just nu.
Kanske inte just för Cypern, nej.
Men just musiken som spelades,
dansen som dansades
och grekiskan som sjöngs.
Jag trodde jag skulle smälla av just då av längtan!
Det är inte på låtsas. Jag grät och jag gråter.
Längtan efter människor är inte att leka med.
Känslor ska man ta vara på..
Jag önskar än igen att allt vore lätt och att du vore här!
Ett litet avbrott i vardagen.
PS.
Det är inte sådär.
Jag önskar fortfarande allt vore lättare.
Att jag var där jag ville och att tankarna kunde komma överens.
Det är det där med att höra hemma.
Att falla men inte falla sönder.
Allt är inte så enkelt som det ibland kan se ut.
Verkligheten är inte snäll. Den kan vara rätt tvär och ilsk.
Jag ber om ursäkt.
Men du vet vad jag menar. Allt jag vill ha har jag här.
Ändå kan jag inte komma till ro.
Ja, varför kan man fråga.
Du har allt jag vill ha,
det driver mig till vansinne!
Det är inte sådär.
Jag önskar fortfarande allt vore lättare.
Att jag var där jag ville och att tankarna kunde komma överens.
Det är det där med att höra hemma.
Att falla men inte falla sönder.
Allt är inte så enkelt som det ibland kan se ut.
Verkligheten är inte snäll. Den kan vara rätt tvär och ilsk.
Jag ber om ursäkt.
Men du vet vad jag menar. Allt jag vill ha har jag här.
Ändå kan jag inte komma till ro.
Ja, varför kan man fråga.
Du har allt jag vill ha,
det driver mig till vansinne!
Vilka är vi egentligen kan jag fråga mig själv.
PS.
Jag är för övrigt i ett så kallat tillstånd.
Call it whatever you want.
Förvåning. Chock. Tvivel. En irritationsfas möjligtvis.
En sak är klar. Det var inte vad jag väntat mig.
Inte alls.
Och inte blev det heller bättre.
För vad säger man när orden tar slut?
När förtroendet försvunnit smält som socker i kaffe?
Då tungan stelnar och inte ens ögonen kan visa känsla?
Tystnad.
Att man aldrig lär sig.
Ingen är perfekt. Det har visats mig på vägen.
Dra en gräns.
Något jag borde lära mig möjligtvis..
Från och med nu litar jag inte på något.
"Have no fear of perfection, you'll never reach it."
Jag är för övrigt i ett så kallat tillstånd.
Call it whatever you want.
Förvåning. Chock. Tvivel. En irritationsfas möjligtvis.
En sak är klar. Det var inte vad jag väntat mig.
Inte alls.
Och inte blev det heller bättre.
För vad säger man när orden tar slut?
När förtroendet försvunnit smält som socker i kaffe?
Då tungan stelnar och inte ens ögonen kan visa känsla?
Tystnad.
Att man aldrig lär sig.
Ingen är perfekt. Det har visats mig på vägen.
Dra en gräns.
Något jag borde lära mig möjligtvis..
Från och med nu litar jag inte på något.
"Have no fear of perfection, you'll never reach it."