Give me some love baby.
Sömnen vill inte komma.
Lägenheten är kall.
Jag trivs under mitt täcke,
men nu får jag fan bli trött!
Ibland kan det behövas lite kärlek.
Är det vad jag kan behöva nu?
Det känns som år och dar sedan,
den där riktiga som man inte förstår något av.
När är den på väg och viktigast,
är den ens välkommen?
Jag vill trivas på egen hand.
Så jävla envis är jag.
PS.
Tanden mår 110% bättre.
Kanske är tandläkaren ingen ond typ?
Världen är orättvis. Vila i frid.
Världen kan vara så orättvis.
Stackars familj, stackars vänner, stackars alla.
Det är sånt här man bara ser på tv,
det är sånt här man är livrädd för men inte vågar erkänna.
Det är sånt här som gör att jag ibland känt mig osäker att lämna vardagen.
För. Man vet aldrig vad som händer och när det händer.
Plötsligt händer det någon man känner
och då står man där och tänker på allt man aldrig hann göra.
Det tar en alltid med förvåning,
ett visst tvivel om att det verkligen kan vara sant.
Alltid låter det som ett dåligt skämt. Men vem skämtar så illa?
Nu är ju inte denne man någon jag känner överhuvudtaget.
Men det är så vansinnigt fel att det måste beröra,
annars är det något som är ännu mer fel någonstans!
Jag sänder en tanke till vänner och familj.
Inga ord kan hjälpa nu. Var starka, ta hand om varandra!
Imorgon ska jag nog sätta in en slant på kontot för Algot.
En liten peng på vägen, alla bidrag kan hjälpa.
Allt jag annars kan säga är,
var rädda om varandra! Ta dagen som den kommer.
Skratta mycket. Ge kärlek och känn er älskade.
Vila i frid!
Pack och nötter?
PS.
Egentligen är det inte förvånande att staden är full av pack och nötter denna stund på dygnet.
Men blir man stoppad av någon som för det första inte känner en,
för det andra bara irriterar, dömer utan någon som helst aning och baktalar vad man gör
och som för det tredje egentligen, min åsikt och vem som helst får säga sin, är helt dum i huvudet.
Då blir man fan förvånad!
Men,
jag vet var det kommer ifrån.
Därmed är jag inte lika förbannad som jag borde.
Pack och nötter.
Det får man kalla dom!
Och, jag hoppas lillasyster mår bra.
Det vackraste i någons ögon är du.
Förstår du hur svårt det här är?
Vet du var du får mig att gå igenom?
Tänk efter, om så bara en sekund.
Det kan inte fortsätta på detta vis.
Det är dags att börja ta hand om oss själva.
Men,
vad är det bästa sättet?
Svaret för dig. Det har jag.
Darling, det måste få ett slut.
Om jag ändå hade allt som gör mig lycklig hos mig alltid.
jag saknar dig för mycket ibland.
Det är inte ens roligt längre.
Är det såhär det ska vara kan jag undra?
Varför kan inte världen vara perfekt?
Skulle det ens gå?
Who has the answers?
Nu får det vara nog, sägs det.
Citat Restaurangägare i Sollefteå.
Jag är inte förvånad. Ett dugg.
Konkurrensen i stan är löjlig, det är alldeles för mycket.
Hur ska någon kunna överleva när det idag ser ut som det gör?
Det kanske är dags att tänka om, för mig att börja med något nytt.
Byta yrke.
Men vad vill jag göra?
Det finaste som sagts på länge är:
Jag vill hjälpa dig, stötta dig med vad än du väljer.
När hela världen rasar samman.
Kanske var det just såhär jag ville att det skulle bli.
Eller inte bli.
Varför måste det vara så förbannat fel?
Många förklaringar. Men gör de någon nytta?
Vad jag än säger kommer det ut fel.
Vad du än säger tvivlar jag på.
Vad någon än säger så kan det inte bli bättre än så.
Om inte nu det omöjliga sker.
Sedan när har jag blivit den där naiva fröken
som gör precis det man inte ska göra?
Hon har kanske alltid funnits med mig. I mig.
Jag kan inte förklara. Det tjänar ingenting till.
"Jag tycker om dig."
Det där var väl dumt.
Kommer jag våga visa mig på stan utan en stor avspärrning för allt?
Det där var ju jävla dumt.
Kollar någon på min röv, då vet jag att denne läst detta.
Man kanske inte ska fundera så mycket på internet ändå..
Kvicktänkt bruden!
Old habits die hard.
En miljon poäng till mig än en gång.
Det är allt som behövs säga för tillfället.
En jävla klant, så kan man säga.
Men jag trivs..
Överskattade dagar, det är vad det är.
Eller?
Det här är nog en av de dagar på året som jag faktiskt typ, föraktar.
Vansinnigt överskattat och störtlöjligt tycker jag nästan att det är.
(Jag säger faktiskt, typ och nästan bara för att en dag kanske jag ändrar mig,
risken är liten men jag har lärt mig att man vet faktiskt aldrig.
Och då kommer detta nog vara något som jag får äta upp.)
Men, just nu och så länge jag kunnat minnas har jag avskytt denna dag.
Allt detta gulle-gull och pusse-snutt. Vafan.
Kalla mig bitter, ensam och jävligt dum i huvet.
Men jag ser inte poängen med att utbyta små hjärtis-nallar som alla ändå
bara slänger ner i första bästa låda där de får plats sedan
eftersom de faktiskt är lite för fula och för sliskiga för att stå framme.
Eller en ask med choklad och tusen rosor. Sure. Det är grejer jag gillar.
De två sista.
Men,
varför då inte ge mig detta varje dag? Eller bara vilken dag som helst?
Kanske är det bristen på kärlek som gör mig sån här.
Även om jag alltid varit sådan.
Men den dag jag träffar han-som-är-han jag ändrar mig forever and ever.
Vem fan vet?
För att glömma våra synder och bli skyldiga till nya har därför
jag och Yoursofine bestämt oss för att ikväll är den ultimata
pimpla-vin-kvällen. Fröken fräken hakar på hoppas jag!
Fast dagar som den här kan vara speciellt för vissa också.
Alla är inte som jag inte!
Ge mig en del kärlek och huvudvärk så överlever jag även det här!
Fucka ur.
PS.
Min dator försöker för övrigt långsamt döda mig.
Här har jag nu fått blåskärm 3 gånger på mindre än en halvtimme.
Hjärtat i halsgropen, men tack och lov och knock on wood
så har den startats om automatiskt och inte gått och självdött.
Än.
Han tänker väl överge mig även denna man.
Jag har det på känn.
Den här gången skyllen jag dock inte på samme herr som förr.
Nej, nu skyller jag på något sönderdrogat virusprogram som
säkert letat sig in bakom mina vidöppna dörrar.
Vafan.
Virusprogram, trojanska pållar och whatever.
Jag hajar ingenting!
Min käre vän, man och vapendragare herr dator. Where are you?
Vart fan har min dator tagit vägen?
Det undrar jag. Jag saknar honom så.
Nu kommer det en ny herre i mitt liv skulle jag kunna tro.
Om jag inte ska göra könsbyte på han och skaffa en tjej.
Vi kommer kanske bättre överens.
På tal om herrar.
Det var nästan lite löjligt igår.
Jag har brytt mig om jag orkat. Men det gör jag inte.
Och.
Du är allt jag sagt. Frågan är bara vad som sker efter det.
För övrigt.
Till den detta berör.
Nej, jag hatar inte. Jag är glad för vad ni har.
Vad som än sagts sas det nog för att läka sår för stunden.
Sen får man tro vad man vill.
Men jag hatar inte. Det är ett som är säkert.
Några fler kodade lösningar jag måste skriva för tillfället tro?
Sure hope not.
Go fuck yourselves.
Det är häftigt att träffa ens ex på stan och när vi då pratar om allt och ingenting,
mitt i allt prat om vad vi är stolta över och att det är skönt att vi mår som vi gör.
Ja, då så säger han helt plötsligt:
"- Men du brukar väl vara med X varje helg? Det har jag hört. Och det stör mig så jävulskt!"
Ja. Det har han hört. För det är så grejen funkar i förbannades Sollefteå.
Här hör man saker. Här tar man saker för givna. Här finns fördomar och patetiska anklagelser.
Sure. Inte jämt. Ibland hör man rätt. Men vafan, jag blir så trött!
Jag sa sanningen. Att visst, X tillhör det glömda förflutna. Det var längesedan nu.
Men att jag inte ville att mitt ex skulle veta eftersom det skulle göra honom illa.
Jag visste det. Jag vet fortfarande. Och nu har jag det bekräftat. Det stör honom!
Så, jag vill tacka er, som framförde det till honom. Jag är er evigt tacksam. Verkligen!
Det kvittar vilka ni är egentligen. Jag skulle uppskatta om ni nu kunde låta mig leva mitt liv!
Ska det vara så förbannat svårt?
Go fuck yourselves!
PS 2.
(Att vi sedan hånglar var och varannan helg, jag och herrn.
Eftersom det är något även vi hör bara sådär.
Jävligt intressant och det visar ju även hur mycket ni har att göra på dagarna!
Innehållsrikt. Intressant. Jag älskar att ni vet mer om mitt liv än jag själv vet!
Det känns tryggt.)
Jag blir förbannad!
Herr dator drog sig långt tillbaka.
HAN med stort H.
Han som var min nye kärlek, som jag tänkt dela mitt liv med.
Han som jag älskade mer än allt annat, han som bedrog mig och gick och dog.
Precis han, Herr dator, han blev inlämnad idag.
Fick senare ett samtal av en K. Jönsson som berättade att mannen i mitt liv minsann
var tvungen att åka hem till sitt hemland.
Är det dags för mig att sluta försöka få ihop med invandrare eller?
Varför var han tvungen att åka hem undrar ni,
och ja, det kan jag snällt berätta.
Han var så mycket som död vid ankomst.
Vad är det för dumt jävla land som skickar döda män till ensamma fröknar som mig?
Vill de krossa mitt hjärta eller?
Vid vidare frågor från mig som ungefär;
- Jaha, vad händer nu. Får jag en ny dator eller?
Svarade herr K. Jönsson som han presenterade sig enbart att;
- Ja, det är ju det vi ska kolla på.
VA?! Kolla på?! 2 dagar tillsammans. Är det allt jag får?
Jag kommer sörja dig käre herr dator. Om inte fröken Wallinder hade jobbat imorgon hade
jag minsann ställt till med en minnesstund utav dess like.
Nu ska jag lyssna på smörballader och gråta en skvätt.
Give it a go, let it out.
Jag är förbannad på mamma som är så vansinnigt konflikträdd.
Jag är förbannad på min låtsaspappa som gör mig så arg och inte visar känslor.
Jag är förbannad på min lillasyster som skriker tills hon får vad hon vill ha. For real, skriker.
Jag är förbannad på min andra lillasyster som är så mycket 16-år och så lite ansvar.
Jag är förbannad på min pappa som har släppt taget om oss och av någon anledning aldrig hör av sig.
Jag är förbannad på vintern och den här jävliga kylan.
Jag är förbannad på min dator som bara la av utan anledning.
Jag är förbannad på Matilda som fick mig att tro att hon var bitter, fast hon inte var det och det blev psyk.
Jag är förbannad på min kompis som alltid hälsar på när jag inte vill.
Jag är förbannad på att det finns sämre med lägenheter här än i helvetet.
Jag är förbannad på nätterna, de där, när jag inte kan sova fastän jag verkligen vill.
Jag är förbannad på att jag läst ut alla böcker jag har och nu inte är hemma och kan ta några nya.
Jag är förbannad på att inte känna mig välkommen.
Jag är förbannad på att chansen ligger framför mina fötter och ändå har jag inte tagit den.
Jag är förbannad på verkligheten som gör så ont att jag oftast vill fly.
Jag är förbannad på Sollefteå och dess befolkning, hitte-på och bluff och båg är allt vad det är.
Jag är förbannad på människor som inte kan hålla sig till sitt utan måste lägga sig i andras.
Jag är förbannad på trångsynhet, bondtänkande och idioti. Falskhet, hånflin och tjafs. Nötter och pack!
Jag är förbannad på allt detta och lite till.
Men mest av allt,
är jag förbannad på MIG SJÄLV!
För att jag är för feg för mitt bästa. Att jag vill fly verkligheten, att jag inte kan stå upp för mig själv, att jag skyller över det onda på någon annan istället för att stå för var det kommer ifrån, att jag inte tar kontakt med min pappa och ser vad som händer, att jag bråkat med min syster så många gånger sedan jag kom hem att jag skäms, att jag mår dåligt ibland även om jag inte vågar visa det, att jag ler och är trevlig trots att det river i hjärtat, att jag inte sa vad jag tyckte när jag fick reda på allt era idiotiska varelser och att jag inte skällde ut er efter noter, att jag vill hugga moraknivar i skärmen på min förbannade dator, att jag hugger så fort jag känner att det kommer för nära, att jag sitter här och skriver och då får alla att tro att jag är en misslyckad människa som mår dåligt på nätterna när jag faktiskt bara kommit in i en period, att jag inte har sökt upp någon att prata med tidigare och även inte än när det finns saker att bearbeta, att jag dricker för mycket när det är fest, att jag skriker och gapar när jag blir vansinnig, att jag behandlade dig så som jag gjorde när du egentligen var allt, just då, att jag tog all skit som blev kastat i ansiktet på mig när jag var ung och dum, att jag var med dig trots att jag visste vad du var för skrot och korn och att det sas att du hade någon riktig, att jag inte tar tag i det som jag kan göra med mitt liv nu och försöker få det till något hållbart, att klockan är halv tre och jag fortfarande inte gått och lagt mig vilket betyder att jag kommer sova bort halva dagen imorgon, att jag slösar alldeles för mycket pengar, att jag flackat omkring så mycket att jag nu inte kan känna ro någonstans, att jag saknar alla jag mött under årens gång och att jag är värdelös på att hålla kontakt!
I have to make peace with myself.
Nu känns det lite bättre.
Och nej, jag är inte helt riktigt så psyko som det kanske kan verka.
Jag är helt jävla vansinnigt förbannad.
Det är fult att svära, i know. Men det skiter jag fullständigt i just nu.
Jag är vansinnig. Det har kommit tillbaka.
Några gram lugnare än igår, men det är fan nära
att det ska börja brinna i hövvet snart.
Min kärlek ja, herr love himself som jag skulle leva med för evigt.
Han gav upp den dumme jäveln!
Efter 2 ynka dagar tillsammans, hur fan ska jag nu överleva?
Jag säger ju det. Jag måste köpa katter och bosätta mig i ett tält i Helgum.
Där får man vara ifred. Och där behöver man inte någon kärlek minsann.
Jag trodde vi betydde mer än så för honom,
men där hade jag fel. Han bedrog mig.
Som alla dessa andra svin som vandrar omkring.
La av bara sådär. Jag har lust att hugga moraknivar i skärmen
på den blå rutjäveln som hånflinar mig i ansiktet
så fort jag försöker något.
HELVETE!
(Märks det att jag är hatisk eller?)
OCH, så ska jag spy Krister i munnen då jag ser han.
Nu får det vara nog.
Är det helt hopplöst?
Nu är det natt. Jag är inte trött.
Som jävla vanligt.
Jag svär på tok för mycket för mitt eget bästa.
Hade det varit som de sa när jag var ung och skör,
att tungan blir svart,
då hade mig fan ruttnat bort för längesedan.
Och tänk vad jobbigt det vore utan tunga!
Hur skulle jag då kunna äta banan&rödbetsglass?
Vems jävla påhitt är det skulle jag vilja veta,
hur fan kan man komma på något så vansinnigt?
Jag är inte trött, eller hur var det nu jag sa?
Yreri, det är ett starkt tecken på att jag borde varit i säng för minst en timme sedan.
Men, vem ska jag kramas med när jag blir stor?
Måste jag köpa mig en katt och bli en sån där enstöring?
Jag som hatar katter!
Trettiotvå tusen saker bara rakt upp och ner.
Jennie hjärtat. Jag ska inte stryka med.
Mina knölar i halsen känns genast bättre
då jag vet att det är en jättefarlig sjukdom.
Mina halsmandlar håller kanske på att
växa ut igen bara? Vafan.
Eller så kanske det bara är vanligt halsont.
How am i supposed to know?
Idag har helt klart varit den tröttaste dagen för detta år.
Jag har inte gjort annat än att läsa, sova
och oroa mig för lägenheter.
Aldrig har jag förstått hur eftertraktat lilla Sollefteå
kanske egentligen är, eller måste vara
med tanke på hur lite bostäder det finns att få tag på.
Jag vill inte ge upp.
Men ju sämre det går desto mer intalar jag mig själv
att det är inte är min lott i livet att stanna kvar här.
Att det är meningen att jag ska åka iväg igen,
leva för stunden och möta nya människor.
Men sen så kommer de tillbaka.
De tusen frågor som nu slåss om uppmärksamhet
i mitt huvud när jag egentligen inte orkar tänka på det.
Men en sak är sant.
Chanser som denna får man annars inte serverade
på silverfat som jag nu fått, och de kommer inte ofta.
Det här är något vanliga dödliga slåss om,
och här står jag och känner mig osäker på hur jag ska göra.
Klarar jag av det? Har jag vad som krävs för att inte falla isär?
Är det egentligen så att man bör vara försiktig
med vad man önskar, för en dag så har du det, mitt framför dig.
Ett råd på vägen skulle jag behöva,
men kan inte få. För det här är något som man inte talar högt om.
Ingen gillar en människa som ger upp.
Diagnostisera det hela och ge mig ett svar.
Ge mig ett svar. För herr Eriksson törs jag inte tro på.
Svaret han sa var så lätt att det inte kan vara sant.
Vägrar tro på någon som har så många r i namnet.
Hypokondrin har iallafall smittat av sig i familjen
och jag har härmed alla sjukdomar ifrån ebola till bronkit.
Den sista för att jag läste det ordet i en bok inatt
om några glamourösa människor i NY där en karln röker och hostar,
ungefär som min tillvaro här hemma i lilla Sollefteå.
Jag röker och hostar, men inte mycket är glamouröst inte.
Två knölar i halsen, har jag jag åtminstone.
Och där får de sitta för herr eller fru doktor är
något jag drar mig för att besöka.
Allt går att lösa med lite blåbärssoppa och alvedon!
En cigg på det här så.
När allt brister så står vi där, nakna för omvärlden.
Ungefär så känns det. Jag har sprungit in i den för många gånger nu.
Allt håller på att rasa,
den vackra fasad som byggts upp under all tid vi haft tillsammans.
Kanske är inte allt så perfekt som det ibland ser ut.
Men vad var det nu som sas? Inte kan väl vi må dåligt,
vi har ju faktiskt allt man kan önska sig.
Kanske har ni rätt. Vi har allt.
Utom kärlek.
Allt bara rusar igenom huvudet, men ändå är där så tomt.
Jag har slutat tänka, orkar inte älta mer.
Helt plötsligt ska vi prata om det,
allt som döljts under denna långa tid ska nu upp till ytan.
Vad har jag att säga? Så mycket som förträngts ska nu fram.
Ändå känns mina problem så små. Vilka är de egentligen?
Det finns barn utan något att äta om dagarna,
som lever på gator utan någon som bryr sig om dem.
Vad har jag att klaga på när mitt liv är en saga i jämförelse till deras?
Jag blir så arg, men det är över på fem minuter.
När jag gråter så torkas tårarna innan de ens hunnit fram.
Ta mig samman.
Utöver det hela fick jag ett oväntat förslag,
hur ska jag kunna orka tänka på det nu?
Och, viktigast. Hur länge orkar jag stanna här hemma?
För alltid? Två år? Kortare än så?
Vad har jag som är värt att satsas på?
Jag vill ge upp nu. Gå under.
Men aldrig, aldrig kommer jag tillåta mig själv att bryta ihop.
Jag klarar mig själv!
Alldeles matt och tom i huvudet, så känns det.
Styr upp mig!