Överlever jag bland allt bytänk?
Nu har det satts igång.
Mostrarna ska börja leta åt mig eftersom jag är
på tok för oansvarig för mitt eget bästa.
Det är inget jag tycker är fränt,
jag har inte energin att lägga ner tid bara.
Därför sköts det av dem.
Jag vet inte vad jag hoppas,
om jag ens vill att det ska gå bra?
Överlever jag att bo i Sollefteå,
på riktigt,
inte bara en sån här stanna-för-stunden-åker-snart-igen
som jag gjort de senaste gångerna?
Frågan är om jag klarar att stå ut med sånt
som hör till här hemma. Det som jag föraktar mer än något.
Bytänkande och inskrängdhet. Det finns ännu mycket att lära!
I vilket fall.
Hittar jag en lya med någorlunda hyra så stannar jag en sväng.
Jag måste ge det en chans. Fundera på var jag vill härnäst.
Om det är värt det? Åker jag själv?
Klart det är värt det. Jag kommer alltid vara den jag är,
men ibland behöver man tjäna lite cash också.
Vad jag nu behöver är en roadtrip, komma ifrån stan om ens bara för en dag.
Få lite perspektiv på alltsammans. Mätta lusten och se om det går.
Kanske går allt bara åt pipsvängen och får mig att försvinna ännu snabbare.
Hur fan ska jag kunna överleva i en stad där jag måste dricka ihjäl mig för att ens orka gå på krogen?
Just my luck, och nej jag menar ingen high school film, det här är just my luck.
Alla mina planer bara far åt fanders.
Fan, jag skulle ju städa. Sure thing.
Drog fram dammsugarn och började.
Efter ett tag med musik i öronen tyckte jag den
sög jävligt dåligt och var nästan lite oroväckande tyst.
Jäveln hade ju såklart dött.
Nu svär jag såhär osexigt mycket också, men jag är fruktansvärt less.
Jag kom då på att julafton innebar makaroner på golvet,
vilket innebar att vi sög upp dom. Men inget i slangen där inte.
Nej, han dog bara. Och jag skulle vilja veta varför.
För nu ser hallen fortfarande ut som ett grustag
vilket stör mig, att dammsuga grus är bland det bästa som finns.
Knaster, knaster. Im a sick person i know.
Nu inväntar jag på att Eleni ska ringa från andra sidan antlanten.
Det vore roligt. Då har jag någon att prata med eftersom alla
andra jag känner är ute och svirar för tillfället.
Bastards!
Vet du?
Det är nog mer för att jag inte har ett förbannades dugg att göra.
Jag önskar jag kunde vara på jobbet idag.
Där får jag åtminstone skratta massor och träffa folk.
Nu måste jag stanna här hemma,
kanske kolla på film, kanske sova ett tag till,
men jag måste dessutom ha tråkigt hela tiden.
That's why i hate being sick!
Och mina damer och herrar,
från order overseas får jag härmed inte köpa datorn.
Utan nej, jag måste åka till NY.
Det tog inte död på beslutsångesten för det.
Nu vill jag bara ännu mer gärna köpa den där datorn!
Det är synd om fröken Lundgren idag.
Hej och välkomna till förkylningsakuten.
How i just love being sick.
Eller, hur var det nu? Har fan legat i 2 dagar nu.
Och därmed tröttnat, sedan länge.
Mamman har varit hemma och sedan farit igen.
Jag är nu själv och det är så synd om mig..
Det är alltid synd om mig när jag har feber!
Men hon var snäll och shoppade allt jag behöver
och lite mer därtill. Hoppas jag åtminstone.
God fortsättning bör jag väl även säga.
Det hör som till. Och ja, jag menar det.
Ser att mitt nyårslöfte från början av 2007
knappast blivit som det skulle.
När skulle jag egentligen ha valt själv att bli vuxen?
Tydligen så hade jag en svag period där då jag valt att vilja det.
Men det blev ju inte så, inte alls.
Jag trivs som det är nu. Nästan jämt.
Saknar säsongandet vansinnigt mycket!
Sollefteå är skönt. I några veckor eller någon månad.
Längre än så och jag hoppar på väggar.
Hoppar, klättrar skitsamma. Det gör jag åtminstone.
Men hur var det nu du sa?
Att det behövs såna som vi någonstans för att folk ska ha något att syssla med.
Det kan nog stämma. Om man ser på hur mycket snacket redan gått.
Mer musik och ipren, sedan är hela jag frisk.
Men händerna mår bra åtminstone!
Show me, show me, show me how you do that trick.
Kors i taket.
I övrigt blev det en rolig (?) tillställning.
Hade mysigt med mat, familj och vänner.
Sedan började fyllefesten, för det kan man väl helt klart kalla det?
Det är dags att börja varva ner.
Jag hade roligt och det hade nog alla andra,
mest åt mig kan jag tro. Men den bjuder jag på!
"You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Strange as angels
Dancing in the deepest oceans
Twisting in the water, you're just like a dream
Just like a dream"
- The Cure - Just like heaven
Hur är det meningen att man ska koppla av vill jag fråga?
Spring inte, vi kommer ikapp.
Om det vore så väl, va?
Har varit hemma i Norrland bra länge nu, lite över en månad.
Det tär, jag känner mig alldeles trött och slut. För det första kanske för att jag inte har ett direkt liv här hemma.
Jag jobbar, det är skönt. Komma ut, komma iväg.
I övrigt så är det inte mycket mer. Jag umgås inte med många här hemma längre, något jag valt själv och inte mår direkt dåligt av. De flesta jag vill ha nära måste jag sakna istället, för de är inte någonstans i närheten.
Det är nog också något jag valt själv på ett vis och jag mår väl inte direkt dåligt av det heller.
Saken är den att det blir ju bara så jävla ensamt ibland! Ensamhet orkar jag inte med.
Men jag lär mig leva med det, för nu. Vi får se vad nästa år tar med sig, jag ska nog bort igen.
Långt helst. Här klarar jag inte av att stanna, inte ännu. Det får ta några år till.
Jag önskar du var här kära vän, helst skulle du aldrig åka igen!
Ni ska snart fa se hur det gar till.
kan inte just nu.
Borjar jobba om en kvart.
Ikvall kanske, vi far se.
Det ar helt otroligt hur du, flera hundra mil ifran fortfarande kan paverka mig.
Kan fa gnistan att tandas,
jag skams.
Nar ska jag bli kar, pa riktigt?
Det ar nagot jag saknar.
Slyn-Elin och jag.
Nu sitter jag här med högsta volym och vill iväg,
igen. Långt bort.
Roadtrip med diverse sköna människor och framförallt bra musik slår allt!
Vägen till Åre var grym. (Förmodligen inte för chauffören Maria, men hon klagade inte.)
Vi söp, sjöng, rökte, drack och kissade. Sådär som man ska.
Resans kanske roligaste kort knäpptes även,
jag är dock osäker på om det är lämpligt att lägga ut eller inte.
Nu måste jag prata med Elin, vi kanske hinner dra till Sälen snart.
Innan det blir för sent. Jag är peppad igen.
Sprallig har jag varit hela dagen, nu är jag sådär jävla grispepp
som jag bara kan bli då jag ska göra något med Slynan och
som slutar i att vi är fulla och hänger i gäng med bland annat Cheeze.
Henne saknar jag massor. Mer än någonsin.
Vi ska lyssna på de grymma skivorna och bli fulla,
det har jag nu bestämt. Så fort jag slutar ikväll.
Jag får drömma om roadtrips och att träffa trollet,
hon kanske kommer i helgen för övrigt. Då jävlar!
Renee Renee - Paper Doll
Melody Club - Cats In The Dark
Red Hot Chili Peppers - Snow (Hey Oh)
Spiderbait - Black Betty
Rise Against - Paper Wings
Några få, men ack så bra roadtriplåtar.
Det är musiken som gör allt värt.
Satansjävlar är rätt ord.
men alla måste bli lika ledsna som jag.
Härmed har jag fått pris som årets klantigaste.
Det är dumt att vara snäll, ibland åtminstone.
Jag skulle poppa popcorn och vara vänlig till
diverse varelser i mitt hus en kväll,
inför vår filmkväll.
Hade helt oigenomtänkt på mig den nya Nikejackan
och plötsligt har jag smält sönder ett hål
mot den varma kastrullen.
SATAN!
Det gjorde ont inuti.
Det är så mycket, hur kan det vara så mycket?
Jag vet inte var det kom ifrån, men jag tänker skylla på
fyllesentimentalitet. Åtminstone såhär nu.
Men jag vet, jag vet inte var allt bara kommer ifrån.
Idioti. Så känns det.
Idag ska vi ta våra feta rövar upp ur sängarna
och gå och leta något i klädesväg. Kanske.
Om vi har tur. Typ.
(Nu skrev jag det igen, det där äckliga typ-ordet,
ge mig ett svenskapiller eller sätt mig i skolan igen,
jag skäms!)
+ Att vi har ungefär 75 miljoner andra saker att uträtta,
som att langa till minderåriga och gå ut och hångla upp
arbetande människor i denna lilla by. Eller något.
Man kan ju låtsas ungefär. Jag gillar att låtsas.
Jag är grymt avundsjuk på Annie och Anna.
Fy fan vad roligt det är att ni drog iväg till Bali,
att ni verkligen kom iväg.
Jag blir lite stolt, observera lite, och sedan blir
jag mycket avundsjuk. Jag vill också slippa
den grå trista vintern, faktiskt.
Keep it real, mina kära!
I övrigt börjar jag bli sjuk.
Jag har två stora fotbollar där mina halsmandlar ska sitta,
det gör ont.
(Jag har för övrigt opererat bort mina halsmandlar,
så de sitter fel de där bollarna. För där de är ska det inte vara något,
inget alls. Överhuvudtaget!)
Sluta ömka, ynkliga kvinna.
Avslutningsvis, något som jag nämner för sällan,
Jag älskar mina vänner sjukt mycket,
ni är de bästa jag har!
I LOVE YOU LIKE A FAT KID LOVES COOKIES.
Det går inte. Det gick inte. Jag kan inte.
Jag gick till min kära väns jobb, efter ett tag.
Där har jag hängt, druckit ett glas vin och insett en hel del massa.
Jag är inte på topp, inte alls.
Men så får man vara ibland, så får man känna ibland.
Jag är nere, riktigt låg för att vara exakt.
Ibland får man vara låg också, jag hade bara önskat att det inte vore
som det är precis just nu. För tillfället.
Förhoppningsvis blir det inte såhär länge till.
Jag ska borsta av mig allt, allt jag känner att jag behöver få bort.
Helst redan imorgon. Om det ändå vore så väl.
Det är inte för någon uppmärksamhet eller bara ren och skär självömkan
att jag skriver det här just nu.
Det är bara för att få iväg det.
Precis som det kan hjälpas att prata kan det hjälpas att skriva ibland.
Kanske behövs det ett riktigt prat, för att allt bara ska försvinna?
Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta.
Så jävla illa är det.
Hur har jag hamnat där jag lovade mig själv att aldrig ens tänka tanken?
Jag har trampat ner i det där djupa jävla träsket igen,
eller?
Världens elakaste satans jävla brud.
Det är allt jag kan säga för tillfället.
+ att jag håller på att bli boozed up och diverse andra saker som jag inte orkar berätta för er obetydliga jävlar. En del åtminstone.
Hey, im fucked up today!
P.S Jag ställer alltid till det så att jag sitter hårt nere i skiten. Typ 150 meter ner i dyngtunnan som min farmor skulle sagt. Åh vad jag saknar en dag som igår!
Är det inte sant.
Det har vi nu kommit fram till.
Mitt vett och jag.
Killar är skit.
Jag är bitter. Jag vet.
Jag ska bli en ny människa, god damn it.
Förresten,
imorgon är det första dagen på mitt nya liv.
Enjoy!
En bit på vägen har jag kanske klarat av.
Det är inte ofta. Men ibland, ja då slår det tills. Just nu, precis som de flesta andra gånger handlar det om mig själv. Hur slö jag egentligen kan vara. Jag har fortfarande inte börjat packa, det börjar bli kris nu. Jag ska tvätta och hålla på. Ta mig i kragen!
Hur enkelt är det egentligen att charma mig? Det jag ska börja fundera på. Allt ändras med mitt humör och var jag befinner mig. Men vissa, de lyckas kanske bryta igenom allt. Jag faller som en stock, trots att jag kanske kan smittas av dumhet och andra risker som finns överallt runtom mig konstant. Det är dags att sätta mig emot lite.
Jag har pratat av mig en hel del, min mor vet nu saker som jag aldrig kunnat tänka mig att berätta förr. Det som hänt tidigare i mitt liv. Hur jag egentligen levde då jag inte bodde hemma. I vilken miljö jag gled omkring och vilka som stod mig nära. Eller som rentav äcklade sönder mig. Jag har kommit en bit på vägen, men än är det långt kvar. Jag önskar jag hade någons mod och en annans styrka. En dag tar jag kanske kontakt med honom, som befunnit sig mindre i mitt liv än vad som vore rätt. Än klarar jag inte av det, det är för mycket som tär inom mig. Det har jag kommit fram till eftersom. Även om det är Malin jag känner ilskan för, så är det mina egna erfarenheter som gör mig illa mest. Ibland saknar jag min pappa så är absurt, men för det mesta så ägnar jag dig inte en tanke. Inte medvetet.
Jag mår bra, jag är inte rädd.
Just live a little.
Jag borde få något pris i kategorin som tillhör.
Fast vad skulle det tjäna till?
Att även alla andra vet hur det går till,
nej.
Just live a little, get it over with.
Jag har svårt att hitta en solros bland allt ogräs.
Ett perspektiv på min tillvaro, tack.
Det är mig själv jag pratar med.
Som om detta skulle ge mig ett enklare beslut.
Jag vet inte vad det är som snurrar,
har jag helt plötsligt drabbats av
separationsångest till något som egentligen inte finns?
Jag behöver perspektiv. På allt.
Det behöver jag börja med nu.
Men, att fatta beslut har aldrig riktigt varit min grej,
speciellt inte då det ska ske minsta möjliga betänketid.
Jag har inget att förlora, överhuvudtaget.
Förresten kommer jag aldrig bli vuxen,
ska jag aldrig lära mig?
Förlåt.
Om 20 minuter ska jag ha bestämt mig.
SÅ DET SÅ!
Konfunderad.
Jag hänger inte med för fem öre i vad som sker. Ena stunden så är alla tjenis med varandra och nästa, ja hej och hå. Det är precis som det alltid har varit förmodligen. Men vet ni vad, jag har tröttnat. Det funkar inte och jag tar inte på mig någon skuld alls. Nada, zipp, zero, noll. Nu ska jag städa i köket. Det blir mindre livat då.
Och, jag vill helst inte be om råd. För det värsta jag vet är när någon fyller i uppfattningar jag helst vill fatta själv. Men, jag förstår helt ärligt ingenting. Sådär social vet jag nog ingen som är. Men, det gör mig glad. Det fyller ut ett tomrum från allt annat, trots att jag blir stum. Skit i det.
Jag vill festa för i helgen kommer Herr Jonsson nog ner till stan!
Det ni. Då blir det galej som aldrig förr, eller ja, svineri ska det nog kallas.
Jag har fullt upp!
Fröken 1:aDec, jag vill så gärna pratas vid. Jag saknar dig mest varje dag!
Framåt.
Jag gillar det där lilla extra. Även om det bara har för en stund att göra.
Det är bara att ringa, fast man vet aldrig om jag svarar.
Nu pratar jag i gåtor. Men, det är väl skitsamma i vilket fall..
Ha det så bra. Snart ska det svinas!
Utan problem.
Håller på att söka jobb nu. Har fått iväg en hel del ansökningar. Det känns bra att jag gjort min del och nu väntar jag mest på att få svar och allra bäst ett JA!
Jag måste verkligen börja jobba. Det kryper i kroppen av att gå hemma hela dagarna. Jag blir så vansinnigt less. Dessutom behöver jag börja spara pengar..