ensamt,
"When the heart weeps for what it has lost
the spririt laughs for what it has found."
- Sufi
Så är det nog verkligen. Idag vet jag inte var jag ska finna kraft att hämta orden som finns inom mig.
Bokstäver, ord, meningar och tankar som visar mina känslor och hela mig.
Det är mer tomt än någonsin just nu.
Ensamheten är enorm, självklart kan det vara skönt med avstånd men det blir för mycket.
Avstånd som inte är mer än några kilometer kan kännas som 100 mil -
100 mil kan kännas som några kilometer -
men även hundra mil kan kännas som hundra mil.
Jag vet egentligen inte var det gör ondast,
vem som sårar mest.
Känslan att vara efterhängsen flyger på mig,
jag vill backa och ta avstånd
men det går inte.
Du är som klister med mina tankar.
Hur ensamt det än känns, någonsin, så lär man sig alltid något.
Alltid!
Vill mest idag, Torsdag:
Bli varm. Få tillbaka rösten. Ha råd att göra allt jag vill och resa både tio, femtio, hundra och tusen mil. Träffa alla hjärtan jag saknar överallt. Muta till mig ett körkort.
Lyssna på bra musik - och det ska jag göra nu!
Komhitnuinnanjagavlider!
X X
the spririt laughs for what it has found."
- Sufi
Så är det nog verkligen. Idag vet jag inte var jag ska finna kraft att hämta orden som finns inom mig.
Bokstäver, ord, meningar och tankar som visar mina känslor och hela mig.
Det är mer tomt än någonsin just nu.
Ensamheten är enorm, självklart kan det vara skönt med avstånd men det blir för mycket.
Avstånd som inte är mer än några kilometer kan kännas som 100 mil -
100 mil kan kännas som några kilometer -
men även hundra mil kan kännas som hundra mil.
Jag vet egentligen inte var det gör ondast,
vem som sårar mest.
Känslan att vara efterhängsen flyger på mig,
jag vill backa och ta avstånd
men det går inte.
Du är som klister med mina tankar.
Hur ensamt det än känns, någonsin, så lär man sig alltid något.
Alltid!
Vill mest idag, Torsdag:
Bli varm. Få tillbaka rösten. Ha råd att göra allt jag vill och resa både tio, femtio, hundra och tusen mil. Träffa alla hjärtan jag saknar överallt. Muta till mig ett körkort.
Lyssna på bra musik - och det ska jag göra nu!
Komhitnuinnanjagavlider!
X X
det är ingen vanlig dag,
för det är min födelsedag. Hurra, Hurra, Hurra!
Ja, så är det. Idag fyller jag meningslös, närmare bestämt nitton långa år. Det borde egentligen finnas något att se fram mot vid varje årsskifte, men ack nej, nitton är helt och hållet bortkastat. Varför inte bara hoppa över och börja på tjugo direkt? Att sedan fylla år nästan sist på året gör inte saken bättre, de flesta jag känner är i stort sett ett år äldre än mig, (ja de som är födda samma år i alla fall.), ett + i kanten är att många av mina grek-svenska vänner är födda senare än mig, även de som är födda 1986.
Bravo Andreas!
"Come up to meet you,
Tell you I'm sorry,
You don't know how lovely you are.
I had to find you,
Tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets,
And ask me your questions,
Oh, let's go back to the start.
Runnin' in circles,
Comin' up tails,
Its only science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start.
I was just guessing,
At numbers and figures,
Pulling the puzzles apart.
Questions of science,
Science and progress,
Do not speak as loud as my heart.
Tell me you love me,
Come back and haunt me,
Oh, when I rush to the start.
Runnin' in circles,
Chasin' tails,
Comin' back as we are.
Nobody said it was easy,
Oh, it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start. "
- Coldplay - The Scientist
Det finns ingen låt som får mig att beröras på så många sätt, samtidigt. Jag gråter varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag skrattar varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag surnar ihop varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag öppnar mig själv varje gång låten spelar, oberoende mitt humör. Det är så genialisk att den borde vara förbjuden och ter sig mest som knark för mina öron. Det finns så många minnen till denna låt, alla är de lika hopplöst underbara, jag har nog aldrig känt mig så liten som jag gjorde den dag som är den viktigaste hittills i mitt liv, studenten. Där satt vi, förkrossade, uppspelta och förväntansfulla i kyrkbänken. Även fast jag druckit en hel del för mycket för att vara på tom mage, klockan halv tio på morgonen, kommer jag ihåg det som igår. Jag hade Lina där bredvid mig, min familj satt på bäkraderna till min högra sida, Krippe, Kim och andra betydelsefulla människor satt på bänken bakom oss. Så klev han upp, en karl med sin gitarr, tog ton. Kollade oss alla i ögonen och började sjunga, redan innan första raden var avklarad hade jag tagit Lina i handen, formligen krossat den och vi båda bröt ihop. När han sedan kommit ner till refrängen,
"Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start. "
- ja, där hade det nog spruckit för oss alla. Texten stämde in så precis. Det var ingen som sa till oss att det var lätt att flytta hemifrån när vi gjorde det, men det var inte heller någon som berättade riktigt hur svårt det skulle vara. Samma sak med att skiljas när vi var färdiga, det var ingen som sa att det skulle bli lätt, men ingen sa heller hur ont det skulle göra och hur krångligt det skulle bli. Vi ville inte annat än tillbaka till dag ett, och så kan jag känna fortfarande ibland..
The Scientist har spelats flitigt i somras och det är inte bara en gång jag fällt tårar när jag lyssnat på denna underbara låt, allra värst var det nog på midsommar i Grekland, då vi alla fyra jäntor från Malung som kände varandra sedan gymnasietiden varit där i ca en och en halv vecka, saknade alla så det gjorde ont i skinnet och lyssnade på låten tillsammans.
Eller den gången, jag minns fortfarande datumet 3/10 - 2005, det var den sista måndagen på Korfu och för övrigt den sista dagen för oss i byn. Jag och Johanna låg i sängen och hade ingen riktig ork för att ta farväl till alla underbara människor vi träffat. När låten spelades kunde jag inte göra annat än att gråta och hon satt tröstande bredvid mig och sa:
"Det är bra hjärtat, du kan inte göra annat än att släppa ut det. Släpp ut det!"
Ja så sa hon, ända till hon själv började gråta. Den här underbara text och melodi har blivit som terapi för mig och det är ingen tvekan att jag ska ha låten på min begravning.
På tal om det har jag tragiskt men sant tänkt tanken flera gånger att jag bör skriva ner vilka riktlinjer jag vill ha på just den dagen, ifall något skulle hända, man vet aldrig. Det är inte så att jag planerat att försvinna på något sätt, nej, just det att det händer så mycket i vårt samhälle vareviga dag att man aldrig är säker på att man verkligen är det, säker. Men det får bli en annan dag.
Idag ska jag äta tårta, leva loppan och öppna paket.
Grattis till mig än en gång!
Jag vet en fin present som väntar i Sthlm i alla fall och det gör mig glad.
Ett alldeles eget grönt halsband, från dagis dessutom...
Tack Putana!
I miss you with all my heart,
what the hell should i do?
Please, take me back to the start!
X X
Ja, så är det. Idag fyller jag meningslös, närmare bestämt nitton långa år. Det borde egentligen finnas något att se fram mot vid varje årsskifte, men ack nej, nitton är helt och hållet bortkastat. Varför inte bara hoppa över och börja på tjugo direkt? Att sedan fylla år nästan sist på året gör inte saken bättre, de flesta jag känner är i stort sett ett år äldre än mig, (ja de som är födda samma år i alla fall.), ett + i kanten är att många av mina grek-svenska vänner är födda senare än mig, även de som är födda 1986.
Bravo Andreas!
"Come up to meet you,
Tell you I'm sorry,
You don't know how lovely you are.
I had to find you,
Tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets,
And ask me your questions,
Oh, let's go back to the start.
Runnin' in circles,
Comin' up tails,
Its only science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start.
I was just guessing,
At numbers and figures,
Pulling the puzzles apart.
Questions of science,
Science and progress,
Do not speak as loud as my heart.
Tell me you love me,
Come back and haunt me,
Oh, when I rush to the start.
Runnin' in circles,
Chasin' tails,
Comin' back as we are.
Nobody said it was easy,
Oh, it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start. "
- Coldplay - The Scientist
Det finns ingen låt som får mig att beröras på så många sätt, samtidigt. Jag gråter varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag skrattar varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag surnar ihop varje gång låten spelas, om jag är på rätt humör. Jag öppnar mig själv varje gång låten spelar, oberoende mitt humör. Det är så genialisk att den borde vara förbjuden och ter sig mest som knark för mina öron. Det finns så många minnen till denna låt, alla är de lika hopplöst underbara, jag har nog aldrig känt mig så liten som jag gjorde den dag som är den viktigaste hittills i mitt liv, studenten. Där satt vi, förkrossade, uppspelta och förväntansfulla i kyrkbänken. Även fast jag druckit en hel del för mycket för att vara på tom mage, klockan halv tio på morgonen, kommer jag ihåg det som igår. Jag hade Lina där bredvid mig, min familj satt på bäkraderna till min högra sida, Krippe, Kim och andra betydelsefulla människor satt på bänken bakom oss. Så klev han upp, en karl med sin gitarr, tog ton. Kollade oss alla i ögonen och började sjunga, redan innan första raden var avklarad hade jag tagit Lina i handen, formligen krossat den och vi båda bröt ihop. När han sedan kommit ner till refrängen,
"Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh, take me back to the start. "
- ja, där hade det nog spruckit för oss alla. Texten stämde in så precis. Det var ingen som sa till oss att det var lätt att flytta hemifrån när vi gjorde det, men det var inte heller någon som berättade riktigt hur svårt det skulle vara. Samma sak med att skiljas när vi var färdiga, det var ingen som sa att det skulle bli lätt, men ingen sa heller hur ont det skulle göra och hur krångligt det skulle bli. Vi ville inte annat än tillbaka till dag ett, och så kan jag känna fortfarande ibland..
The Scientist har spelats flitigt i somras och det är inte bara en gång jag fällt tårar när jag lyssnat på denna underbara låt, allra värst var det nog på midsommar i Grekland, då vi alla fyra jäntor från Malung som kände varandra sedan gymnasietiden varit där i ca en och en halv vecka, saknade alla så det gjorde ont i skinnet och lyssnade på låten tillsammans.
Eller den gången, jag minns fortfarande datumet 3/10 - 2005, det var den sista måndagen på Korfu och för övrigt den sista dagen för oss i byn. Jag och Johanna låg i sängen och hade ingen riktig ork för att ta farväl till alla underbara människor vi träffat. När låten spelades kunde jag inte göra annat än att gråta och hon satt tröstande bredvid mig och sa:
"Det är bra hjärtat, du kan inte göra annat än att släppa ut det. Släpp ut det!"
Ja så sa hon, ända till hon själv började gråta. Den här underbara text och melodi har blivit som terapi för mig och det är ingen tvekan att jag ska ha låten på min begravning.
På tal om det har jag tragiskt men sant tänkt tanken flera gånger att jag bör skriva ner vilka riktlinjer jag vill ha på just den dagen, ifall något skulle hända, man vet aldrig. Det är inte så att jag planerat att försvinna på något sätt, nej, just det att det händer så mycket i vårt samhälle vareviga dag att man aldrig är säker på att man verkligen är det, säker. Men det får bli en annan dag.
Idag ska jag äta tårta, leva loppan och öppna paket.
Grattis till mig än en gång!
Jag vet en fin present som väntar i Sthlm i alla fall och det gör mig glad.
Ett alldeles eget grönt halsband, från dagis dessutom...
Tack Putana!
I miss you with all my heart,
what the hell should i do?
Please, take me back to the start!
X X
tröttkeps,
Onsdag, ännu en dag utan något mål för dagen. Gårdagens städning och diverse annat plåtter som skulle göras blev halvgjort och sedan var allt tillbaks på ruta ett. Orkar dock inte ta tag i det idag, eftersom Lena så fint uttryckte det igår. "Vi har inte setts på två dagar, förstår du två dagar? Det är katastrof!" Oh my god baby, jag älskar henne rakt igenom.
Vill mest idag, Onsdag:
Skaffa mig ett liv. Får fingrarna ur och göra allt det som jag hela tiden vill göra, men är för lat för. Inte en vettig tanke har jag i huvudet heller, utan skriver mest för att det inte finns något annat att göra för tillfället. Eller jo, det finns massor men då var jag för lat igen. Imorgon fyller jag år och jag vill njuta. Visserligen fyller jag den underbara åldern meningslös men det hindrar mig inte från att öppna paket och äta fika.
Idag ska jag ner och ta mig en underbar Latte, det var längesedan och hela min kropp suktar efter denna gudomliga dryck!
McBacon har kommit till McD. -
Världens bästa Johanna skrev detta söta sms till mig igår efter att jag frossat dessa varje gång McD besökts i Grekland.
Hon är en ängel!
Rise and shine, sleepyhead!
X X
Vill mest idag, Onsdag:
Skaffa mig ett liv. Får fingrarna ur och göra allt det som jag hela tiden vill göra, men är för lat för. Inte en vettig tanke har jag i huvudet heller, utan skriver mest för att det inte finns något annat att göra för tillfället. Eller jo, det finns massor men då var jag för lat igen. Imorgon fyller jag år och jag vill njuta. Visserligen fyller jag den underbara åldern meningslös men det hindrar mig inte från att öppna paket och äta fika.
Idag ska jag ner och ta mig en underbar Latte, det var längesedan och hela min kropp suktar efter denna gudomliga dryck!
McBacon har kommit till McD. -
Världens bästa Johanna skrev detta söta sms till mig igår efter att jag frossat dessa varje gång McD besökts i Grekland.
Hon är en ängel!
Rise and shine, sleepyhead!
X X
en helt vanlig tisdag,
Vaken sedan länge. Klockan är nu 11.06 en tisdagmorgon, utan att veta varken varför eller hur så slog jag upp ögonen 09.00 imorse. Underliga saker inträffar ibland. Har för tillfället inget speciellt planerat idag än att ringa Lena, som vanligt. Vi ska väl hänga i gäng och låtsas vara pinsamt häftiga. Jag är förvånad att man kan ha så nära vänner egentligen, det känns som jag välsignats med alldeles för många för att det ska kunna vara till mig. Det klurigaste är att ingen egentligen bor hemma i Sollefteå, som jag, utan att alla är utspridda över hela Sverige och dels resten av Europa. Jag önskar jag kunde hälsa på dem allla, men det är störtomöjligt utan pengar så jag sitter kvar här hemma och gör ingenting. Förutom att leka störtfrän med Lena då, världen är allt bra rolig ibland!
Måndag. Igår så tog jag äntligen tag i min vardag och klippte av mig alla dessa slitna hårtoppar som jag kunnat dra av utan problem i snart ett halvår nu. Som vanligt, efter att jag klivit upp alldeles för tidigt en morgon spenderade jag resten av förmiddagen och halva eftermiddagen till att sova. Jörgens lägenhet behövde några panikartade inköp och vi begav oss till IKEA, tog även med mig min älskade lillasyster Malin eftersom det brukar klagas alltför mycket på att vi aldrig hittar på något. Tomas som dagen i ära räknades som barn, eftersom han är Jörgens lillebror men fortfarande är äldre än mig, följde också med som ekonomisk rådgivare och bärhjälp. Det hittades ett flertal fina saker och jag blir bara mer och mer sugen på att skaffa mig ett eget kyffe snarast. Att bo hemma hos mamma och familjen igen driver mig fan till vansinne, jag vill bort, NU!
Väl hemma igen så var klockan redan 22.00 och det börjades plockas upp och fixas i ordning så gott det gick, jag var trött. Därför är det dags att ta tag i det nu, hurra!
Tisdag. Ja, det är nu jag ska börja plocka och pillra, känner mig lagom sugen och är faktiskt mer pepp på en tupplur. Det har snöat en hel del ute ser det ut som, är vansinnigt less på denna jävla vinter. Men, har man bosatt sig i Sverige och för att inte tala om Norrland får man nog bara ta och skylla sig själv.
Jörgen uttryckte sig väldigt bra en dag, och undrade varför jag bara satt och suktade efter att få åka iväg till Grekland igen och inte tog tag i det. Jag kan inte mer än säga att det var en bra fråga och att jag egentligen inte har något svar. För vad ska jag säga? Jag måste göra en lista på vad jag ska börja med och var det ska sluta, ha ett mål helt enkelt, som det så ofta tjatades om i skolan.
På tal om skola så kan jag ibland känna att jag önskar att jag fortfarande var där, var man än befinner sig så längtar man iväg. På de flesta ställen i alla fall..
Jag saknar fortfarande alla mina älsklingar överallt och ännu mer för varje dag. Det är ren fakta.
Maja, Johanna, Elin, Jossan, Emma, Anna, Leigh, Kim, Lina, Björn m.fl.
Alla ni kära vänner, svin, tokungar, härjerier, troll, galningar, bitches och de ord man nu kan sammanfatta er med. Jag saknar er så det gör ont i kroppen och värker i hjärtat!
Citat:
"If all my friends were to jump off a bridge, I would not follow,
I would be at the bottom to catch them when they fall."
- Unknown
Mer kan jag inte säga för tillfället och orkar egentligen inte tänka på det mer heller.
Om två dagar fyller jag för övrigt år, det kan bli roligt trots att det är världens mest meningslösa ålder. Hoppas på pengar, så att i alla fall någon av alla mina drömmar kan gå i uppfyllelse.
Vill mest idag, Tisdag:
Hinna göra allt jag borde göra och ändå ha tid över. Här ska städas, här ska fixas, här ska hängas, här ska diskas. Det finns så mycket jag ska hinna, men som jag verkligen inte hinner med. Jag börjar känna mig vuxen, det blir lite underligt, för det jag egentligen inte alls vill är att vara vuxen. Tänk att få vara liten och ansvarlös. Kanske var det den bästa tiden i mitt liv, den enklaste om inte annat. Det fanns inga problem och den enda gråt som utövades var när glassen var slut, då man inte fick leka hur länge man ville varje dag och då man var tvungen att gå och sova för tidigt, enligt egen mening. Ja, tänk att få vara barn igen - då skulle man aldrig växa upp.
Keep on smiling.
X X
Måndag. Igår så tog jag äntligen tag i min vardag och klippte av mig alla dessa slitna hårtoppar som jag kunnat dra av utan problem i snart ett halvår nu. Som vanligt, efter att jag klivit upp alldeles för tidigt en morgon spenderade jag resten av förmiddagen och halva eftermiddagen till att sova. Jörgens lägenhet behövde några panikartade inköp och vi begav oss till IKEA, tog även med mig min älskade lillasyster Malin eftersom det brukar klagas alltför mycket på att vi aldrig hittar på något. Tomas som dagen i ära räknades som barn, eftersom han är Jörgens lillebror men fortfarande är äldre än mig, följde också med som ekonomisk rådgivare och bärhjälp. Det hittades ett flertal fina saker och jag blir bara mer och mer sugen på att skaffa mig ett eget kyffe snarast. Att bo hemma hos mamma och familjen igen driver mig fan till vansinne, jag vill bort, NU!
Väl hemma igen så var klockan redan 22.00 och det börjades plockas upp och fixas i ordning så gott det gick, jag var trött. Därför är det dags att ta tag i det nu, hurra!
Tisdag. Ja, det är nu jag ska börja plocka och pillra, känner mig lagom sugen och är faktiskt mer pepp på en tupplur. Det har snöat en hel del ute ser det ut som, är vansinnigt less på denna jävla vinter. Men, har man bosatt sig i Sverige och för att inte tala om Norrland får man nog bara ta och skylla sig själv.
Jörgen uttryckte sig väldigt bra en dag, och undrade varför jag bara satt och suktade efter att få åka iväg till Grekland igen och inte tog tag i det. Jag kan inte mer än säga att det var en bra fråga och att jag egentligen inte har något svar. För vad ska jag säga? Jag måste göra en lista på vad jag ska börja med och var det ska sluta, ha ett mål helt enkelt, som det så ofta tjatades om i skolan.
På tal om skola så kan jag ibland känna att jag önskar att jag fortfarande var där, var man än befinner sig så längtar man iväg. På de flesta ställen i alla fall..
Jag saknar fortfarande alla mina älsklingar överallt och ännu mer för varje dag. Det är ren fakta.
Maja, Johanna, Elin, Jossan, Emma, Anna, Leigh, Kim, Lina, Björn m.fl.
Alla ni kära vänner, svin, tokungar, härjerier, troll, galningar, bitches och de ord man nu kan sammanfatta er med. Jag saknar er så det gör ont i kroppen och värker i hjärtat!
Citat:
"If all my friends were to jump off a bridge, I would not follow,
I would be at the bottom to catch them when they fall."
- Unknown
Mer kan jag inte säga för tillfället och orkar egentligen inte tänka på det mer heller.
Om två dagar fyller jag för övrigt år, det kan bli roligt trots att det är världens mest meningslösa ålder. Hoppas på pengar, så att i alla fall någon av alla mina drömmar kan gå i uppfyllelse.
Vill mest idag, Tisdag:
Hinna göra allt jag borde göra och ändå ha tid över. Här ska städas, här ska fixas, här ska hängas, här ska diskas. Det finns så mycket jag ska hinna, men som jag verkligen inte hinner med. Jag börjar känna mig vuxen, det blir lite underligt, för det jag egentligen inte alls vill är att vara vuxen. Tänk att få vara liten och ansvarlös. Kanske var det den bästa tiden i mitt liv, den enklaste om inte annat. Det fanns inga problem och den enda gråt som utövades var när glassen var slut, då man inte fick leka hur länge man ville varje dag och då man var tvungen att gå och sova för tidigt, enligt egen mening. Ja, tänk att få vara barn igen - då skulle man aldrig växa upp.
Keep on smiling.
X X