Det är såhär verkligheten ser ut - mitt liv utan någon romantiserad låtsasvärld - och jag blir arg av att tänka på det!
Jag blir så arg - hjärtat vill hoppa ur kroppen och falla isär. Det är svårt att förstå hur någon kan bete sig som han gör och nästan alltid gjort mot sina egna. Några värdefulla år hade vi allt, sedan tog det plötsligt slut. Bara sådär. Det är lätt att ta på sig skulden, men är det verkligen rätt när känslan av att inte trivas infinner sig. Då står det inte rätt till. Som barn vet man varken ut eller in och saker kan vara nog komplicerade ändå.
En gång är ingen gång brukar man säga, men då allt upprepas ännu en gång vad finns det att skylla på då?
Att bearbeta utan att ens veta vad som ska lagas i själen kan vara svårt och även idag finns det dagar då jag funderar i timmar på vad som egentligen skett. Varför det blev som det blev och varför han anser att det inte ens är värt att hålla kontakten. Min stolthet är för stark och jag anser att det inte är mitt problem, jag är inte den som går miste om att se min egen växa upp. Jag är inte den som går miste om att lära ut rätt och fel - finnas där när det behövs och ge kärlek. Jag är den som missat allt detta, den som aldrig riktigt förstått och därför skjutit undan det till den mörkaste vrå som finns inom mig. Den döda zonen, där det jag helst inte vill veta av lagras.
När är det rätt tid att släppa taget helt och hållet?
Det vore dumt av mig att påstå att jag aldrig tänker på honom, visst gör jag det. Fastän det inte ens skiljer mer än någon mil i avstånd är det flera ljusår mellan oss. Jag har inga svar att ge när någon frågar med tanke på att vi nästan aldrig hörs. Nu är jag vuxen, men tar mig aldrig tid till att höra av mig. Vad skulle det göra för skillnad egentligen, då inte intresset funnits tidigare kommer det förmodligen inte infinna sig nu heller. Jag låter det hellre vara än att bli besviken.
Är det inte meningen att man ska lära sig av sina misstag?
Jag vill bara skrika och skälla då jag ser hur det utvecklar sig, än en gång. Det finns inga ord som kan trösta - jag vet precis varför tårarna rinner ner för hennes kinder. De går inte att stoppa. Känslan går inte att beskriva och jag kan inte trösta henne. Det skär i mig, jag vill linda om och ta hand om. Visa att jag finns här för det är sådant hon behöver mig för. Blod är tjockare än vatten och det medför även massor med elaka ord. Inget betyder egentligen något förutom att jag älskar dig lillasyster. Hon håller räkningen på dagar, sedan han sist gav ifrån sig ett livstecken och kom nu upp till 53 dagar. Det finns så många frågor jag skulle vilja ha svar på, det finns förmodligen minst lika många från henne. Vi kommer nog aldrig få veta varför det blir som det blir. Varför han beter sig som att han glömmer, det är som att han inte orkar längre och därför släpper taget och låter oss falla fritt. Ner i en grop full av funderingar, som till slut gör en galen och tär sönder hela den skyddande muren. Det brister till slut och tårarna vill aldrig sluta rinna. Aldrig kommer vi få veta varför det är för jobbigt att ta sitt ansvar, vad som ger honom rätten att sluta höra av sig. Hennes ilska har precis öppnat och visat sig, medan min bara glöder. Det var längesedan jag orkade engagera mig, det ger mig ändå inget. Sanningen svider men behövs för att få mig att sluta drömma. Jag valde min egen väg och efter det tappades greppet helt och hållet, hur kommer det sig? Betyder det att bara för att jag inte vill infinna mig i skogen, där jag inte hör hemma, så finns det ingen mening att ens ringa mig, om bara för ett samtal på några minuter. Höra hur jag mår, vad jag gör. Jag förstår inte. Jag kan inte annat än att fortsätta fantisera om vad som egentligen blivit fel. Är han rädd? Går det att vara nervös för att kontakta sina egna? Glöms vi bort med vilje? Är det bara vi som funderar på vad som gått snett? Inser han att det blivit fel, att han att faktiskt gjort fel? Jag är arg och mina försvinner därför in i mina tankar..
Vad vet jag. Jag kanske har helt fel samtidigt som han sitter och skyller på oss. Men det finns det ingen rätt till, man kan inte skylla på barn. Aldrig, aldrig, aldrig.
Vill jag ens veta varför det inte anses vara värt att kontaktas?
Det enda jag är helt säker på och som jag ska göra mitt bästa att hålla är att -
JAG SKA ALDRIG GÖRA SAMMA SAK MOT MINA EGNA!
JAG ÄLSKAR DIG LILLASYSTER!
En gång är ingen gång brukar man säga, men då allt upprepas ännu en gång vad finns det att skylla på då?
Att bearbeta utan att ens veta vad som ska lagas i själen kan vara svårt och även idag finns det dagar då jag funderar i timmar på vad som egentligen skett. Varför det blev som det blev och varför han anser att det inte ens är värt att hålla kontakten. Min stolthet är för stark och jag anser att det inte är mitt problem, jag är inte den som går miste om att se min egen växa upp. Jag är inte den som går miste om att lära ut rätt och fel - finnas där när det behövs och ge kärlek. Jag är den som missat allt detta, den som aldrig riktigt förstått och därför skjutit undan det till den mörkaste vrå som finns inom mig. Den döda zonen, där det jag helst inte vill veta av lagras.
När är det rätt tid att släppa taget helt och hållet?
Det vore dumt av mig att påstå att jag aldrig tänker på honom, visst gör jag det. Fastän det inte ens skiljer mer än någon mil i avstånd är det flera ljusår mellan oss. Jag har inga svar att ge när någon frågar med tanke på att vi nästan aldrig hörs. Nu är jag vuxen, men tar mig aldrig tid till att höra av mig. Vad skulle det göra för skillnad egentligen, då inte intresset funnits tidigare kommer det förmodligen inte infinna sig nu heller. Jag låter det hellre vara än att bli besviken.
Är det inte meningen att man ska lära sig av sina misstag?
Jag vill bara skrika och skälla då jag ser hur det utvecklar sig, än en gång. Det finns inga ord som kan trösta - jag vet precis varför tårarna rinner ner för hennes kinder. De går inte att stoppa. Känslan går inte att beskriva och jag kan inte trösta henne. Det skär i mig, jag vill linda om och ta hand om. Visa att jag finns här för det är sådant hon behöver mig för. Blod är tjockare än vatten och det medför även massor med elaka ord. Inget betyder egentligen något förutom att jag älskar dig lillasyster. Hon håller räkningen på dagar, sedan han sist gav ifrån sig ett livstecken och kom nu upp till 53 dagar. Det finns så många frågor jag skulle vilja ha svar på, det finns förmodligen minst lika många från henne. Vi kommer nog aldrig få veta varför det blir som det blir. Varför han beter sig som att han glömmer, det är som att han inte orkar längre och därför släpper taget och låter oss falla fritt. Ner i en grop full av funderingar, som till slut gör en galen och tär sönder hela den skyddande muren. Det brister till slut och tårarna vill aldrig sluta rinna. Aldrig kommer vi få veta varför det är för jobbigt att ta sitt ansvar, vad som ger honom rätten att sluta höra av sig. Hennes ilska har precis öppnat och visat sig, medan min bara glöder. Det var längesedan jag orkade engagera mig, det ger mig ändå inget. Sanningen svider men behövs för att få mig att sluta drömma. Jag valde min egen väg och efter det tappades greppet helt och hållet, hur kommer det sig? Betyder det att bara för att jag inte vill infinna mig i skogen, där jag inte hör hemma, så finns det ingen mening att ens ringa mig, om bara för ett samtal på några minuter. Höra hur jag mår, vad jag gör. Jag förstår inte. Jag kan inte annat än att fortsätta fantisera om vad som egentligen blivit fel. Är han rädd? Går det att vara nervös för att kontakta sina egna? Glöms vi bort med vilje? Är det bara vi som funderar på vad som gått snett? Inser han att det blivit fel, att han att faktiskt gjort fel? Jag är arg och mina försvinner därför in i mina tankar..
Vad vet jag. Jag kanske har helt fel samtidigt som han sitter och skyller på oss. Men det finns det ingen rätt till, man kan inte skylla på barn. Aldrig, aldrig, aldrig.
Vill jag ens veta varför det inte anses vara värt att kontaktas?
Det enda jag är helt säker på och som jag ska göra mitt bästa att hålla är att -
JAG SKA ALDRIG GÖRA SAMMA SAK MOT MINA EGNA!
JAG ÄLSKAR DIG LILLASYSTER!
Kommentarer
Trackback