Jävla snorungar - ursäkta uttrycket.
Ibland kan man inte bli annat än jävligt irriterad. Kom nästan just hem från stan, där jag varit och handlat med Angelica och Hugo. Innan det jobbade jag, det gick undan även idag. Det är alltid lika skönt att gå ut genom dörrarna för dagen och veta att jag inte behöver komma tillbaka förrän imorgon. Det har varit en bra dag, egentligen är jag på riktigt bra humör. Så det så.
I vilket fall, varför jag är irriterad är för att jag har några snorungar (ursäkta uttrycket!) springandes i trappen. När jag rökt färdigt, lagt på med Johanna och i stort sett precis kommit in så plingade det på dörren. Jag öppnade såklart och där stod tre barn som stolta sålde majblommor. De frågade om jag ville köpa, men eftersom jag är grispank så frågade jag om de skulle vara ute länge ikväll. I så fall kunde de komma tillbaka så skulle jag köpa erbjöd jag, de svarade glatt ja och i mitt dumma huvud trodde jag minsann att de gick vidare. Men inte då. Fem minuter senare då jag precis slagit numret till Frida och skulle prata så började det plinga som tusan på dörren, inte bara en gång utan förmodligen 115. Jag ville bara gå och smälla upp dörren i ansiktet på dem och fråga vad fan de höll på med, men istället svalde jag min ilska och gick in i ett rum, stängde dörren och dumförklarade dem för Frida i telefonen. Där inifrån hörde jag sen hur de säkert stoppade in huvudet i brevinkastet och skrek : -HALLÅ! SKA DU KÖPA MAJBLOMMOR ELLER?
Vad fan liksom, får man vara så påfrestande? Jag ska aldrig skaffa ungar och om jag gör det så ska de fan inte få vara ute så de kan störa människor som mig. Haha.
No way!
Det har blivit dags att laga till någon middag, sedan ska jag och fröken Sundberg hitta på något givande och förhoppningsvis väldigt roligt. Det är svårt att skratta då man inte är med henne, det är ett som är sant. Kanske tar vi oss en öl på Impuls, eller så blir det kanske glass på berget? Haha. Ja jesus ja.
Förresten så hörde Josefin av sig igår. Jag blev så glad att jag höll på att hoppa ur byxorna. Det var längesedan vi hördes nu och jag ångrar att jag inte tagit pengar till mig tidigare så jag kunnat bege mig ner till Sthlm för att träffa både henne och Johanna. Hon är så glad, den där Ölandstösen att jag ler vid tanken på det. Inte går det att vara ledsen med henne inte. Klackarna i taket!
Ett gott skratt förlänger livet.
Så sant som det var sagt.
I vilket fall, varför jag är irriterad är för att jag har några snorungar (ursäkta uttrycket!) springandes i trappen. När jag rökt färdigt, lagt på med Johanna och i stort sett precis kommit in så plingade det på dörren. Jag öppnade såklart och där stod tre barn som stolta sålde majblommor. De frågade om jag ville köpa, men eftersom jag är grispank så frågade jag om de skulle vara ute länge ikväll. I så fall kunde de komma tillbaka så skulle jag köpa erbjöd jag, de svarade glatt ja och i mitt dumma huvud trodde jag minsann att de gick vidare. Men inte då. Fem minuter senare då jag precis slagit numret till Frida och skulle prata så började det plinga som tusan på dörren, inte bara en gång utan förmodligen 115. Jag ville bara gå och smälla upp dörren i ansiktet på dem och fråga vad fan de höll på med, men istället svalde jag min ilska och gick in i ett rum, stängde dörren och dumförklarade dem för Frida i telefonen. Där inifrån hörde jag sen hur de säkert stoppade in huvudet i brevinkastet och skrek : -HALLÅ! SKA DU KÖPA MAJBLOMMOR ELLER?
Vad fan liksom, får man vara så påfrestande? Jag ska aldrig skaffa ungar och om jag gör det så ska de fan inte få vara ute så de kan störa människor som mig. Haha.
No way!
Det har blivit dags att laga till någon middag, sedan ska jag och fröken Sundberg hitta på något givande och förhoppningsvis väldigt roligt. Det är svårt att skratta då man inte är med henne, det är ett som är sant. Kanske tar vi oss en öl på Impuls, eller så blir det kanske glass på berget? Haha. Ja jesus ja.
Förresten så hörde Josefin av sig igår. Jag blev så glad att jag höll på att hoppa ur byxorna. Det var längesedan vi hördes nu och jag ångrar att jag inte tagit pengar till mig tidigare så jag kunnat bege mig ner till Sthlm för att träffa både henne och Johanna. Hon är så glad, den där Ölandstösen att jag ler vid tanken på det. Inte går det att vara ledsen med henne inte. Klackarna i taket!
Ett gott skratt förlänger livet.
Så sant som det var sagt.
Kommentarer
Trackback