Fröken Lundgren,

Låten jag skrev tidigare - Epiphany, är så grisjävla bra att jag ryser då jag lyssnar på den. Förr spelades den om och om igen, då i ett sårat tillstånd mest för att riva upp  gamla sår och få dem att läka från början igen. Det lyckades aldrig speciellt bra, men den fick mig att gråta - det gör den alltid. Staind är liksom Coldplay nästan snuskigt bra på att fånga in mig i dess texter, toner och ord. Det känns som att allt var menat att bli som det blev..

Har ingen ork att göra något idag. Från och med imorgon ska jag bli en mer aktiv människa, just idag måste jag bara ta vara på det jag är och försöka ta mig upp. Har tänkt börja om från början med en ny Greklandsfilm. Den jag förr började på blev det inte mycket av och jag har aldrig ork att fortsätta med den, vi får se hur det blir. Kanske har jag en ny färdig redan idag - kanske inte.

"I am nothing more than
A little boy inside
That cries out for attention,
Yet I always try to hide
'Cause I talk to you like children,
Though I don't know how I feel
But I know I'll do the right thing
If the right thing is revealed

'Cause it's always raining in my head
Forget all the things I should have said."