Fröken Lundgren,

Jag grät igår.

Jag vet inte var det kom ifrån, men jag tänker skylla på
fyllesentimentalitet. Åtminstone såhär nu.
Men jag vet, jag vet inte var allt bara kommer ifrån.
Idioti. Så känns det.

Idag ska vi ta våra feta rövar upp ur sängarna
och gå och leta något i klädesväg. Kanske.
Om vi har tur. Typ.
(Nu skrev jag det igen, det där äckliga typ-ordet,
ge mig ett svenskapiller eller sätt mig i skolan igen,
jag skäms!)
+ Att vi har ungefär 75 miljoner andra saker att uträtta,
som att langa till minderåriga och gå ut och hångla upp
arbetande människor i denna lilla by. Eller något.
Man kan ju låtsas ungefär. Jag gillar att låtsas.

Jag är grymt avundsjuk på Annie och Anna.
Fy fan vad roligt det är att ni drog iväg till Bali,
att ni verkligen kom iväg.
Jag blir lite stolt, observera lite, och sedan blir
jag mycket avundsjuk. Jag vill också slippa
den grå trista vintern, faktiskt.
Keep it real, mina kära!

I övrigt börjar jag bli sjuk.
Jag har två stora fotbollar där mina halsmandlar ska sitta,
det gör ont.
(Jag har för övrigt opererat bort mina halsmandlar,
så de sitter fel de där bollarna. För där de är ska det inte vara något,
inget alls. Överhuvudtaget!)
Sluta ömka, ynkliga kvinna.

Avslutningsvis, något som jag nämner för sällan,
Jag älskar mina vänner sjukt mycket,
ni är de bästa jag har!

I LOVE YOU LIKE A FAT KID LOVES COOKIES.