Fröken Lundgren,

Det blev inget av. Inte ikväll.
Jag gick till min kära väns jobb, efter ett tag.
Där har jag hängt, druckit ett glas vin och insett en hel del massa.
Jag är inte på topp, inte alls.
Men så får man vara ibland, så får man känna ibland.
Jag är nere, riktigt låg för att vara exakt.
Ibland får man vara låg också, jag hade bara önskat att det inte vore
som det är precis just nu. För tillfället.

Förhoppningsvis blir det inte såhär länge till.
Jag ska borsta av mig allt, allt jag känner att jag behöver få bort.
Helst redan imorgon. Om det ändå vore så väl.
Det är inte för någon uppmärksamhet eller bara ren och skär självömkan
att jag skriver det här just nu.
Det är bara för att få iväg det.
Precis som det kan hjälpas att prata kan det hjälpas att skriva ibland.
Kanske behövs det ett riktigt prat, för att allt bara ska försvinna?
Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta.
Så jävla illa är det.

Hur har jag hamnat där jag lovade mig själv att aldrig ens tänka tanken?

Jag har trampat ner i det där djupa jävla träsket igen,
eller?