Fröken Lundgren,

Jag har kommit till insikt.
Kan man säga så utan att jag låter alltför jävla
uppe i luften och försöker?
I vilket fall.
Jag har verkligen försökt förstå hur det ligger till,
och det känns som jag har lyckats.
Allt det jag aldrig ville skulle ske, har självklart skett.
Här sitter jag nu. Nertryckt någonstans där jag egentligen inte alls vill vara.
Bara för att jag är svag, alldeles för svag.

Jag kom dessutom på igår att jag saknar att känna mig saknad.
Hur konstigt det än låter.
Jag saknar känslan av att vara behövd,
eller att åtminstone behövas. Då och då.
Nu går jag mest bara omkring här,
glider och slösar tid.
När allt jag vill få gjort fortfarande hänger i luften,
ogjort. För att jag har tappat lusten och energin.
Men aldrig gnistan.
Du skulle aldrig få det bästa av mig,
aldrig.

I Bruksvallarna/Funäs är allt sig likt.
Vi bor tillsammans. Vi äter tillsammans. Vi sover tillsammans.
Nej, där gick nog gränsen.
Det mesta görs tillsammans. Framförallt fyllorna.
Huset har nu utökats med ännu en människa.
Vi är härmed 7 personer i vår lilla villa.
Som det ser ut blir vi 9 inom kort.
Intressant.
Det måste uppdateras med bilder och dylikt.
Jag ordnar det imorgon.

Eftersom jag äntligen fått ta över baren helt och hållet
slipper jag härmed frukosten. Tills vidare åtminstone.
Jag är sjukt nöjd!
Halleluja för alla dessa sköna sovmornar.
Stockholm har sportlov och det blir diverse tillställningar,
jag jobbar hela veckan och lite mer.
Det behövs. Greklandsbiljetten blir dyrare för var dag,
och eftersom jag brände mina tillgångar i Åre måste jag nu
vänta till nästa löning.

Jag saknar mina kära och nära.
De som verkligen förtjänar det, vill säga.

8000 på 6 dagar, det svider en del.