And give a little.
Älskade, älskade musik.
Hur skulle jag någonsin kunna leva utan den? Det är dags att bränna ungefär 100 skivor till, eftersom det känns som att jag inte kommer lyckas sådär jättebra med att få tag på ny musik väl nere i Funäsdalen.
Inte gammal heller för den delen. Men idag, då är det grekisk som gäller.
Jag blir nästan lite kär på nytt.
För övrigt har jag även ramlat över min perfekta biljett, som det ser ut kommer det bli väldigt intensivt där i bytet mellan fjällen och utlandet. Förhoppningsvis är det värt det, med tanke på att jag hittat en billig biljett ner på lördagen. Den går direkt och jag känner mig riktigt nöjd. Enda bytet är i Athen, på flygplatsen jag trivs i vilket fall.
Om man nu kan trivas på en flygplats vill säga..
Så, om några månader befinner jag mig allra troligast inte i Sverige längre. Igen. Jag ser fram mot det. Jag trivs i utlandet, nästan löjligt mycket. Det spelar ingen roll hur många gånger jag inte har fått besök, allt fungerar så fint i vilket fall. Min mor kanske inte är helt ute och cyklar då hon tror att jag en gång kommer lämna mitt även så kära hemland för medelhavet. Det vore skönt, så känns det nu. Men aldrig vet jag vad framtiden kommer ge.
Med en andra familj så trivs man överallt.
Kunde jag dela av mig av glädjen och alla de minnen jag har. Som ger mig gåshud och får mig att nästan må lite illa för att det har kunnat bli så perfekt. Ja, kunde jag göra det så skulle jag. Men orden går inte att få fram, känslor går nästan aldrig att beskriva och glädjen, den är bättre än något jag någonsin förr känt.
Ändå så letar jag solrosor, utan framgång.