Fröken Lundgren,

Lips of an angel.

Jag har packat. Håller i och för sig fortfarande på.
Men nu är det dags, jag har det sista i tvättmaskinen och det ska få torka över natten, sedan sticker jag. Det är varken första eller andra gången jag säger det, jag vet.
Men på något sätt måste jag alltid förbereda mig på att inte komma hem på ett tag igen.
Inte har jag träffat lillasyster nu innan jag far, hon hänger med pojkvännen.
Sådär nykär och jävlig som bara femtonåringar kan vara.
Ibland önskar jag nästan att jag också var nykär, men så tänker jag på allt som kommer som ett dåligt tajmat paket på posten efteråt och det känns som inte värt det. Inte än.

Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv.

Det är intressant hur människor uppfattar varandra.
Alla tror vi något om någon, som oftast visar sig vara fel. Jag är så trött på alla förutfattade meningar människor har om mig och mina vänner, det ska bli så jävla skönt att slippa det.
Åka någonstans där jag ska vilda med Elin vilket jag inte gjort på länge,
hänga med människor som inte känner oss och inte kan döma oss för något som hänt för flera århundraden sedan. Det är så det känns ibland.
Sollefteå är fullt av patetiska varelser som alla dömer någon,
på grunder som egentligen inte finns.

Ändå älskar jag det här, det är ju trots allt min hemstad. No matter what.

Jag är redo att åka. Det är jag verkligen.
Men precis som flera har sagt, det känns som jag egentligen inte varit hemma tillräckligt länge.
Som att vi precis har börjat umgås igen, så ska jag iväg.
Även jag kan känna så, men så kommer dagarna då det enda man kan göra är att sova.
Eller sitta någonstans med folk man egentligen inte gillar, bara för att.
Umgås med de allra närmaste och bara sucka, klaga och drömma sig bort.
Sådana dagar är jag verkligen färdig med Sollefteå, för flera år framåt.
Andra dagar. När vi sitter och pratar strunt, men ändå får själen att läka på alla de sätt den kan behöva.
Det är då jag tänker. Aldrig, aldrig, aldrig vill jag lämna dessa underbara människor igen.
Men ändå kan jag inte stanna kvar.
Jag har inte den ro som behövs för att slå mig ner, inte för gott. Inte ännu.

Mina vänner och min familj är de viktigaste jag har. Jag kommer sakna er, som vanligt!

För övrigt är det nu officiellt att moster Angelica och David ska bli föräldrar igen. Jag är så glad att det spritter i hela kroppen. Hugo ska bli storebror och han är stolt. He's adorable. Han är trollet som kan charma mig, när som helst, var som helst.

Är jag sådär ytlig som människor kan tro? Jag tror inte det.

Sista natten i min egen säng, det tar alltid emot.

Halleluja, nu drar jag. Var rädda om er och Annie min kära, ha det grymt på Bali och gör inget jag inte skulle göra.

Love always, Carolina.