En bit på vägen har jag kanske klarat av.
Ibland blir jag lite chockad.
Det är inte ofta. Men ibland, ja då slår det tills. Just nu, precis som de flesta andra gånger handlar det om mig själv. Hur slö jag egentligen kan vara. Jag har fortfarande inte börjat packa, det börjar bli kris nu. Jag ska tvätta och hålla på. Ta mig i kragen!
Hur enkelt är det egentligen att charma mig? Det jag ska börja fundera på. Allt ändras med mitt humör och var jag befinner mig. Men vissa, de lyckas kanske bryta igenom allt. Jag faller som en stock, trots att jag kanske kan smittas av dumhet och andra risker som finns överallt runtom mig konstant. Det är dags att sätta mig emot lite.
Jag har pratat av mig en hel del, min mor vet nu saker som jag aldrig kunnat tänka mig att berätta förr. Det som hänt tidigare i mitt liv. Hur jag egentligen levde då jag inte bodde hemma. I vilken miljö jag gled omkring och vilka som stod mig nära. Eller som rentav äcklade sönder mig. Jag har kommit en bit på vägen, men än är det långt kvar. Jag önskar jag hade någons mod och en annans styrka. En dag tar jag kanske kontakt med honom, som befunnit sig mindre i mitt liv än vad som vore rätt. Än klarar jag inte av det, det är för mycket som tär inom mig. Det har jag kommit fram till eftersom. Även om det är Malin jag känner ilskan för, så är det mina egna erfarenheter som gör mig illa mest. Ibland saknar jag min pappa så är absurt, men för det mesta så ägnar jag dig inte en tanke. Inte medvetet.
Jag mår bra, jag är inte rädd.
Det är inte ofta. Men ibland, ja då slår det tills. Just nu, precis som de flesta andra gånger handlar det om mig själv. Hur slö jag egentligen kan vara. Jag har fortfarande inte börjat packa, det börjar bli kris nu. Jag ska tvätta och hålla på. Ta mig i kragen!
Hur enkelt är det egentligen att charma mig? Det jag ska börja fundera på. Allt ändras med mitt humör och var jag befinner mig. Men vissa, de lyckas kanske bryta igenom allt. Jag faller som en stock, trots att jag kanske kan smittas av dumhet och andra risker som finns överallt runtom mig konstant. Det är dags att sätta mig emot lite.
Jag har pratat av mig en hel del, min mor vet nu saker som jag aldrig kunnat tänka mig att berätta förr. Det som hänt tidigare i mitt liv. Hur jag egentligen levde då jag inte bodde hemma. I vilken miljö jag gled omkring och vilka som stod mig nära. Eller som rentav äcklade sönder mig. Jag har kommit en bit på vägen, men än är det långt kvar. Jag önskar jag hade någons mod och en annans styrka. En dag tar jag kanske kontakt med honom, som befunnit sig mindre i mitt liv än vad som vore rätt. Än klarar jag inte av det, det är för mycket som tär inom mig. Det har jag kommit fram till eftersom. Även om det är Malin jag känner ilskan för, så är det mina egna erfarenheter som gör mig illa mest. Ibland saknar jag min pappa så är absurt, men för det mesta så ägnar jag dig inte en tanke. Inte medvetet.
Jag mår bra, jag är inte rädd.
Kommentarer
Trackback