Spring inte, vi kommer ikapp.

You'll never be alone again.

Om det vore så väl, va?
Har varit hemma i Norrland bra länge nu, lite över en månad.
Det tär, jag känner mig alldeles trött och slut. För det första kanske för att jag inte har ett direkt liv här hemma.
Jag jobbar, det är skönt. Komma ut, komma iväg.
I övrigt så är det inte mycket mer. Jag umgås inte med många här hemma längre, något jag valt själv och inte mår direkt dåligt av. De flesta jag vill ha nära måste jag sakna istället, för de är inte någonstans i närheten.
Det är nog också något jag valt själv på ett vis och jag mår väl inte direkt dåligt av det heller.
Saken är den att det blir ju bara så jävla ensamt ibland! Ensamhet orkar jag inte med.
Men jag lär mig leva med det, för nu. Vi får se vad nästa år tar med sig, jag ska nog bort igen.
Långt helst. Här klarar jag inte av att stanna, inte ännu. Det får ta några år till.

Jag önskar du var här kära vän, helst skulle du aldrig åka igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback