Fröken Lundgren,

En dag för någon vecka sedan fick jag äntligen hem den ny-gamla tv-n från fjället.
Ny för mig, gammal för familjen.
Den har stått och varit ful under plast i veckor nu,
men ikväll blev det ändring på det när Jörgen hämtade hem det gamla aset jag fått låna.
Inget fel på hans tv, tvärtom, den väger miljoners ton bara. Därav as.
Så, jag kopplade i min. Teknisk som jag är lagd tog det tid, men det blev gjort.
Och så, nu skulle den funka. Men som allt annat tekniskt i min väg så var det givetvis fel.
Det finns inget ljud! Så här ligger jag nu och kollar på tv som bara surrar lite irriterande.
Jag blir smått galen när det gäller tekniska saker och har nu insett att de är inte min grej.
Istället ska jag tröstäta kex-choklad och se mig själv gå upp i vikt.

Det är något med mina piller. Så fort jag tagit ett börjar magen leva sitt eget liv.
Jag blir sugen men inte hungrig. Och så har jag flera kilon luft i mellanpartiet så fort pillret är svalt.
En av effekterna förutom att de hjälper mig att somna och att jag ska bli lik mig själv igen,
är också att man drabbas av ökad aptit och viktuppgång.
Som ett brev på posten bara, smack!
Det känns därför tryggt att veta att de hjälper mig och att jag snart är uppe på benen.
För på jobbet, där flyger kilona av vare sig man kanske vill eller inte.

Det är dags att ta nästa kur på raden.
Undra om jag kanske inte ska ringa mamma och be henne plocka upp mig
när hon närmar sig stan igen, efter en hel helg i Stockholm.
Och så ska jag nog leta biljetter till Mona lite mer,
en tur härifrån vore som balsam för själen.
Även om det nu också ger mig dubbla budskap.
Ju mer jag tänker på det desto mer får jag hemlängtan, innan jag redan åkt!
Ännu en sak som kommit tillbaka efter barndomen..

Jag är inte mig själv helt enkelt.
Not yet.