Can't call it love.
Jag är löjligt trött. Det har nog inte varit så svårt att vakna på länge.
Väldigt länge!
Det kan ha att göra med min resa till Näsåker,
att glo på folk som dansar runt några trummor som besatta,
och gå fram och tillbaka, tillbaka och fram
det kan ta på krafterna minsann.
Jag borde äta frukost snart. Då blir jag lite piggare åtminstone.
Och så borde jag höra av mig till chefen så jag vet hur jag jobbar.
Vi har pratat tidigare angående just det.
Som det lät ska jag säga till när jag orkar, och jag ska inte vara ensam.
Det ska finnas någon där för att se så att jag verkligen funkar.
Måste säga att det låter helt sjukt, men kan säkert vara en bra idé.
Jag funkar väl alltid tycker jag?
Det pratas också mycket om att vara oroliga och rädda för att jag
gått in i väggen?
Störtomöjligt, tycker jag igen. Men sen när jag faktiskt är där och får kalla kårar.
Då är det kanske inte lika omöjligt längre.
Men som 22-åring.
Det är riktigt illa när man är så ung som vi, som någon sa.
Jag ska sluta grubbla och ta dagen som den kommer.
Filakia