Fröken Lundgren,

Det är vad mina dagar är fulla av sedan en vecka tillbaka ungefär.
Egentligen är det underligt, för jag har alltid varit en människa med dåligt samvete
trots att jag inte reflekterat speciellt mycket över det.
Jag minns när jag som liten flicka var tvungen att först ta med mig alla gosedjur
när jag skulle åka någonstans. Då menar jag verkligen alla.
Annars skulle de få som blev kvar bli ledsna och då fick jag dåligt samvete.
Värst var om jag åkt någonstans och kom på efter vägen att jag glömt något av dem.
När jag sedan blev äldre och det blev tillräckligt pinsamt med leksaker att man inte kunde ta mig sig alla
var jag tvungen att lämna alla hemma så det inte skulle bli orättvist.
Eller så tog jag bara med den allra mest speciella som jag fått av morfar,
om jag bestämde mig för det var jag först tvungen att
pussa och krama de resterande i säkert en halvtimme innan det kändes rättvist igen.

En annan sorts dåligt samvete som jag alltid haft är när jag ätit mat,
jag kan inte lämna kvar till exempel en ensam köttbulle på tallriken, jag måste äta allt!
Annars har jag fått för mig att han blir ledsen. Hur fan ska en köttbulle kunna bli ledsen?
Det kan också ha att göra med att mat på något vis är en tröst, och något jag älskar.

Jag får alltid vansinnigt dåligt samvete om jag bråkar med någon, eller ljuger, eller är uppriktig.
Ni ser. Listan kan göras lång. Men nu är det värre än någonsin, jag har dåligt samvete hela tiden!
Det var även något som jag nämde för doktorn igår och han frågade varför och på vilket sätt.
Det går inte att svara på varför jag har det eller på vilket sätt, det är bara något jag får och det får mig att må illa.
Vad får jag när jag sagt att det inte går att förklara. Dåligt samvete givetvis.
Eller som nu när min faster ringt och ringt, sedan ringde min syster och sa att hon ville åka med oss till pappa imorgon.
Ingen av oss är speciellt fäst i våra fastrar så på något sätt lyckades syster få oss att komma undan så hon inte ska lifta.
Även fast jag är glad över det drabbas jag av någon sorts kortslutning.
Syster börjar prata om att vi ska åka tidigt eftersom jag ska sminka, jag blir arg och lägger på.
Sedan får jag givetvis dåligt samvete. Även om jag har rätt att inte vilja åka så är det inte hennes fel.
Även om jag kan tycka att hon gjorde fel som ringde i mitt ställe och sa ja, där har jag rätt att vara arg.
Men jag får ändå dåligt samvete.
Hela jävla tiden!

Förr har det inte varit ett problem. Kanske lite skumt. Men inget farligt.
Ju mer jag tänker på det nu verkar det lite sjukligt,
men vad kan hända när jag tänker så.
Jo, jag får dåligt samvete över att jag ger mig själv dåligt samvete hela tiden.

Jag önskar att bättre självkänsla kunde köpas, liksom tid