Fröken Lundgren,

Nu äter det upp mig igen, den där overkliga nervositeten.
Den jag inte vill ha med att göra.
Morgondagen är inget jag ser fram mot,
med andra ord är jag inte nervös på ett sånt där spänt och roligt sätt.
Absolut inte.
Vill tillfrågan om jag kunde sminka Marie-Louise tvekade jag och gav inget svar.
Min lillasyster tjatade dock. och gnällde och tycker att det kvittar väl.
Så efter ett samtal med mig igår ringde hon upp min far och sa att jag ställer upp,
trots att det absolut inte var det jag ville.
Jag hade tänkt prata med honom själv så att jag i värsta fall kunnat dra mig ur.
Det river och sliter i mig, jag vill verkligen inte!
Egentligen är det inte det, jag har inga problem med att sminka.
Men jag vet vilken enorm press jag kommer lägga på mig själv, hur vansinnigt tjurig jag blir om det inte blir bra
och bara tanken på att det här är en hel dag med släkt som jag inte har kontakt mig får mig att må illa.
Jag känner mig som ett litet barn igen, på helgen, när jag inte vill lämna mamma.
Det är just skådespelande jag inte har kraft till just nu, jag orkar inte spela lycklig och sorglös jämt
vilket är precis vad jag måste göra när jag träffar dessa människor.
Spela att jag inte bryr mig om deras ofta elaka kommentarer om min kontakt till min far,
om hur längesedan det var vi sågs för jag kom ju aldrig och hälsade på och så vidare.
Jag måste spela att jag blir glad att se dem och fasaden får inte bryta en enda gång,
det är ett bröllop det handlar om. Inget får gå fel på en bröllopsdag.

Jag är medveten om att jag kan låta oerhört självisk och barnslig.
Men kontakten vi har går inte att förklara, den finns nämligen inte.
Aldrig har jag fått så många samtal från pappa eller hans sida av familjen som nu.
Det kan dels ha att göra med min sjukskrivning, men varje gånger kommer hintar
och bedjanden om att de vill att jag ska komma på bröllopet.
Jämförelsevis av hur mycket han hört av sig förr känns det nu som att det är just därför.
Jag unnar dem en lycklig dag, ett fint bröllop, allt. Det är inte det.

Allt det här sliter upp köttsår i mig. Inget kan få mig ur balans som just vi.
Det är det sista jag behöver nu.

How I wish I could say these where tears of happiness,
but when it comes to you it's all about dissappointment and grief.