Fröken Lundgren,

Från en ensamhet till en annan.

Jag fick sällskap ikväll. Herr Eriksson kom förbi och brände färdskivor.
Imorgon åker han till Gällivare för att bo, jobba och ta ansvar. Det är inte utan att jag blir stolt.
Jag hoppas från mitt allra innersta att det kommer gå bra för honom,
att han ska trivas och överleva den långa hösten. Hans ord. Och jag hoppas.
För hösten kan vara lång. Det spelar ingen roll hur roligt man har på helgerna.
Den är lite som våren, fast snäppet kallare, mörkare och ensammare.
På hösten ska man dricka te med tända ljus och ha någon man tycker om hos sig, jämt.
Det är egentligen på hösten man ska vara nykär. För ensamheten kan bli så mycket tommare då.

Vad jag vill komma fram till är att ännu en kär vän, en av de käraste jag har,
nu packar sina väskor och lämnar mig här.
Än igen känns det fel. Jag måste vänja mig vid att det inte längre är tvärtom.

Jag kommer sakna honom. Lika mycket som jag redan saknar många andra.

It feels like it's all falling apart around me.