En hel dag på en vecka.
Hallå. Här går det fort.
Festen igår var lyckad, jag hade mäkta trevligt.
Enbart folk som jag i stort sett kände, sånt underlättar nu har jag märkt.
Då får jag inte panik och blir monstertrött på en gång.
Maten var guld värd och jag hade kunnat äta ihjäl mig!
Började min promenad hem rätt tidigt, i jämförelse med vissa andra.
Tänkte vara snäll och skona mamma från att hämta mig,
men halvvägs så blev jag lat och ringde ändå.
I alla fulla fall så vill jag tacka Frida och hennes far för en trevlig kväll!
Nu hoppas jag att hon tar hand om sig och är rädd om sig själv.
Det behöver man när man bor i Stockholm minsann!
Idag har jag mest legat och latat mig. Läst lite, myst med Yngve lite, städat lite.
Det har spöregnat och jag kände verkligen inte för en sväng på stan,
då får man sitta hemma och bara vara istället.
Nu på kvällen kom moster med barn hit och vi åt fisksoppa.
Än en gång åt jag nästan ihjäl mig, ännu värre idag till och med.
Sedan middagen har jag bakat, bakat och bakat ännu mer.
Gjorde hallon-cupcakes där glasyren blev helt misslyckad,
har gjort "mums-mums"-cupcakes som inte var så vackra som jag önskat men goda ändå
och nu så har jag en morotskaka i ugnen som väntar på att bli färdig.
Det här är avkoppling för mig, att baka och lalla omkring.
Bättre än vilken promenad som helst i hela världen!
Jag blir mer och mer taggad på att ha ett eget hak,
nu vill jag inte säga att allt jag bakar smakar hallon och guld,
men jag älskar tanken på att göra något eget och nytt som inte ännu finns.
Nog sagt om det. Jag gillar att drömma.
Imorgon väntar farbror doktor på mig igen.
Det känns väldigt blandat. Jag vet för guds skull inte vad jag ska säga!
Hur mår jag? Jag vet inte.
Orkar jag jobba? Jag vet inte.
(Tanken på att behöva möta främlingar med ett leende på läpparna får fortfarande håret att krypa.)
Är jag piggare? Egentligen inte. Piggare, visst. Pigg, nej.
Jag brottas med mig själv. Å ena sidan vill jag tillbaka och jobba, jag börjar bli rastlös på något vis.
Å andra sidan vet jag inte om jag klarar av det än, det är psykiskt.
Aldrig har jag varit folkskygg. Nu vill jag helst bara umgås med de jag känner allra bäst.
Aldrig har jag blivit trött för ingenting. Nu dödar två timmar på stan all energi jag har.
Jag får dåligt samvete när jag tänker på vilket helvete det är att hitta personal,
allt är mitt fel. Ändå vägrar jag tänka så. Det är inte mitt ansvar.
Vi får se vad farbrorn och provsvaren säger imorgon.
Och nej, som jag hört. Det här har ingenting att göra med att jag är trött eller less på mitt yrke.
Inte heller med att jag har blivit lat och inte längre trivs med vad jag gör.
Dumheter! Skulle det vara så hade jag sagt upp mig och skaffat ett nytt jobb.
Jag är inte hur jävla dum som helst.
Sjukskriver sig gör man bara i nödfall!
(Det har jag lärt mig utomlands, både bra och dåligt märker jag själv nu..)
En sak är säker.
Jag måste lära känna mig själv bättre. För om inte jag kan, vem ska då svara på hur jag mår?
En rörelse och jag föll.