Fröken Lundgren,

Herr doktor och jag har träffats igen. Hur mår jag? Jag vet inte.
Just precis som jag trodde föll orden ur min mun, vakuum.
Fast det är ju så att ärlighet varar längt och vet jag inte, då vet jag inte.
Känsligare frågor, känsligare svar. Jag bröt inte ihop igen, men det var nära. För nära.
I det stora hela är jag inte redo riktigt än, jag behöver fortfarande tid.
Tid. Jag önskar det var något man kunde köpa sig, bara sådär. En portion tid.
Och sedan skulle allt vara färdigt och löst. Som en kaffe, kaka eller vad som helst.
Bara en portion tid. Lite andrum.
Två veckor till. Så länge har jag tid. Jag hoppas för allt i världen att det räcker.
Helt ärligt kan jag säga att jag saknar arbetet, kontakten, skrattet.
Allt förutom skådespelet, jag är inte tillräckligt stark för att skådespela än.
Låtsas. Le. Skratta. Smöra. Vara verkligt trevlig, för att jag velat.
Allt det där jag förr gjort på räls, det fungerar inte än.
Jag får ont i huvudet och magen snöras vid tanken.

Tog en sista fika med Mona, imorgon flyttar även hon.
Alla reser sin kos och för en gångs skull är det jag som är kvar här.
Känslan är underlig. Jag brukar vara den som åker.
Lämnar människor och minnen bakom mig. Men inte nu.
Vardagen behandlar mig väl här för tillfället och jag trivs än så länge.
Har vilat en stund men är vansinnigt trött fortfarande,
borde plocka ihop och kanske göra mat åt min mor men jag har ingen ork.
Möjligtvis om ett tag.

Du gör mig lycklig och arg, allt på en och samma gång.