Fröken Lundgren,

PS.

Den där grekiska musiken som ingen tål.
Det är just vad jag lyssnar på, om och om igen.
Att orden ibland är rappa-kalja och jag inte hänger med spelar ingen roll.
Ibland behövs inte ord, även fast de är vackra.
Just detta är som någon sorts plåster på ett osynligt sår.
All tjat om saknad, den är vidrig. Men så sann.
Kan vara så att allt blir värre av att älta, men ändå hjälper det.
Dessa små noter, toner och ljud får allt att kännas en liten bit närmre,
om så bara för en liten stund. Men det hjälper.
Jag hoppas verkligen att det går vägen och jag tar mig ner,
en sommar här hemma har varit oerhört nyttig och behövlig.
Men att sakna, det är fan vidrigt.
Något jag kom att tänka på häromdagen.
Mina närmaste förutom familjen finns ingenstans i närhet.
Ingenstans.

If you could just understand how much i miss you.