Fröken Lundgren,

Jag gjorde det.
Kom över rädslan och ringde dit.
Tyvärr är jag inte lika bra skådespelare
som jag försökt och låtsas.
Redan vid förklaringen om varför jag behövde en läkartid
höll jag på att börja gråta. Jag är inte den här personen.
Nu har jag i alla fall fått en tid, så jag antar att det är dags att kliva upp.
Moster eller hennes man ska följa med,
jag vet inte ens vart det ligger.
Och så ska jag rycka upp mig. Jag kan inte gå dit med gråten i halsen.

Inatt har jag legat och tänkt, grubblat och önskat.
Inget har hjälpt. Det blev snarare värre.
Jag har ont i huvudet och skulle nog behöva sova mer.
Önskar att det var något så simpelt som ett kärleksproblem,
det som jag förr tyckte var så vansinnigt vidrigt
är ingenting i jämförelse med det här.
Några påsar snask och sorglig musik löste allt på den tiden,
nu känns det som jag aldrig kommer bli densamma igen.
Jag är inte den som gråter utan anledning, eller som drar sig undan folk.
Jag brukar skratta och ha hysteriskt roligt, allra helst på jobbet.
Önskar att jag förstod vad som hänt.

Det hjälper att skriva.
Men jag ber om ursäkt för det tragiska läsandet.
Jag ska rycka upp mig.