Fröken Lundgren,

Nu är jag inte längre speciellt glad på den där lille pojken som är min systers före detta med vän alls längre.
Jag la mig tillrätta och kände att nu kommer jag verkligen somna gott, inom kort dessutom, vilket är viktigast.
Just när jag stängt tv-n, släckt lampan och försökt hitta ett skönt sätt att sova på i 10 minuter så knackar det.
Fattar ni, knackar på dörren? Inte en gång. Utan om och om igen.
Jag höll först på att lägga mig under sängen och försöka vara osynlig, tänkte på vad för skum typ som stod där ute.
Sedan försökte jag stoppa fingarna i öronen och somna ändå, är det mörkt och ingen öppnar är jag inte hemma.
När jag tänkte så kom jag på att då kanske någon bryter sig in, så med andan i halsen klädde jag på mig och öppnade.
Där satt han, utanför. Min systers före detta. Dyng-jävla-full och utan anledning att knacka på.
Jag pratade lite. Frågade vad han ville. Gav honom ett glas vatten. Hans vän spy-pojken kom ner. Sedan bad jag dem gå.
Spy-pojken tjatade ungefär 10 minuter om att före-dettan skulle kliva upp så de kunde gå hem eftersom jag faktiskt är sjukskriven, då är det inte bra att väcka henne mitt i natten sa han.
Jävla vettigt av en 17-åring tänkte jag när de gått.

Ända tills 10 minuter senare när de knackade på igen! Då låg jag kvar länge.
Ibland kan man faktiskt vänta ut människor, men fan inte när de är fulla blev jag medveten om.
Så jag stegade upp och klädde på mig igen, öppnade dörren väldigt vänligt och sa:
- Vad fan vill ni nu då? Jag sover här inne och nu börjar jag bli irriterad.
Dom blev rätt förvånade och fick aldrig ur vad de ville.
Så jag sa att kom gärna inte och knacka på när jag sover och så stängde jag dörren. Hårt.
Sedan fick jag lite dåligt samvete. Men så kom jag på att varför ska jag ha det?
Det är ohyfsat att knacka på hos någon 2 på natten!

Det här med sömnen funkar tydligen inte längre..