Fröken Lundgren,

Det blev inget mamma. Hon ringde inte förrän väldigt sent och då hade jag redan börjat laga mat.
Allt för att slippa göra lunch imorgon egentligen, jag gillar inte att inte äta.
För det är just vad jag struntar i att göra om det känns jobbigt att laga ihop något mitt på dagen.
Så rester får det bli imorgon. Köttfärsen i kylskåpet började se rätt suspekt ut så jag snodde ihop grekiska biffar.
Himla gott. Men det är dumt att hålla på att göra "grekiska" saker hela tiden, det skär inne i kroppen.

Jag fick tidigare idag frågan om jag någonsin känner mig helt ensam?
Visst gör jag det. Men som jag sa så brukar det gå över, rätt fort dessutom.
Kanske är det något jag nu får äta upp. För just i denna stund känner jag mig helt ensam.
Som jag tidigare nämnt kan bunkern vara rätt kall och ensam. Det är precis hur den känns ikväll.
Tanken att veta att det inte behöver vara såhär,
att ensamheten inte skulle behöva vara lika ensam och trist, det gör saken bara värre egentligen.
Frågan kan vara vem jag egentligen ska lita på? Kommer det förbättras?
Svaren är bara mina. Men när jag inte kan svara, då får jag snällt vänta ett tag till.
Under tiden ska jag bittert stå ut med det här. För att vara bitter medan jag har tråkigt, det är jag duktig på.

Innerst inne hade jag hoppats att allt var bra tills nu. Det tar emot att erkänna. Jag känner mig naiv.

Det är dags att ställa krav på mig själv och på min omgivning.
Hur ska jag annars lyckas få svar på mina frågor?