Mer än du trott, mer än jag förstått.
Det blev stressigt igår, men vi hann i tid.
Malin hittade en klänning i sista sekund och Chroffes klippning tog dryga timmen.
För att klippa en kille? Helt galet. Men jag är ju inget proffs när det gäller just det, så jag ska vara tyst.
Själv var jag redo tidigt och blev rätt nöjd med resultatet, nu har klänning använts och kan stoppas in i garderoben igen.
Väl uppe i Helgum fick jag fria händer och fixade Marie-Louises smink, något jag även blev nöjd med.
Ännu bättre så blev även hon det, vilket var en lättnad.
Huset var fullt av folk som verkade känna mig men som inte jag hade en susning om vilka de var.
Träffade alla tre fastrar, varav jag inte sett ena på 5 år och den andra på säkert 10.
Till slut tog vi oss tack och lov till kyrkan. Vigseln var fin men kameran ville inte som jag och Malin ville.
Bröllop är alltid rörande på något sätt. Vi fick vara med på en massa foton och sedan hälsade vi på farfars grav.
Väl på bröllopsfesten åt vi grymt god mat, drack champagne och vin, åt lite mer, sjöng ungefär en miljon sånger.
Efter maten var jag löjligt trött. Det är inte ens ett skämt. Jag kunde inte sluta gäspa, vilket är väldigt otrevligt.
Så efter ett tag ringde jag Annica och bad henne komma, samtidigt som jag berättade för brudparet att jag skulle bege mig. Vilket de hade full förståelse för.
Missade därav tårtan, men jag var så full av mat att det var nog lika bra.
Allt gick över förväntan, jag lyckades parera de flesta frågor så jag inte kände dåligt samvete eller stress.
Men jag verkade nog väldigt disträ kan jag tro, inget jag lägger mer vikt vid.
Hur underligt våra band är går att beskriva när Marie-Louise tackade för att jag kom och jag svarade:
- Tack för att jag fick komma.
Varav hon svarade:
- Men det är ju självklart. Kom gärna och hälsa på osv.
Det jag menar att ni vet hur man tackar för att man fått komma på en fest
när man inte känner värden så väl, eller bara som gott uppförande och det brukar vara en bra sak.
Igår blev det helt fel dock i och med att det är min far och hans sambo som gift sig.
Tack för att jag fick komma lät helt plötsligt mer som ett anklagande än ett riktigt tack.
Jag skämdes.
Det verkligt jobbiga hade dock kommit när jag åkt hem då Malin med pojkvän var kvar ensamma.
Talen började och i stort sett varenda karl höll ett, där de berömde om deras familj och underbara barn:
Victor och Anna.
Ingen hade nämnt oss, en endaste gång och Malin tog oerhört illa vid sig.
Jag kan förstå dem, hur enkelt kan det vara att minnas oss när talet skrivs eftersom vi alltid är där.
Men när både jag och Malin blivit presenterade som Jans äldsta döttrar och Malin faktiskt sitter där
borde väl någon haft vett att nämna henne åtminstone?
Sånt gör mig förbannad.
Vi har varandra, det är allra viktigast.
All kärlek.
Malin hittade en klänning i sista sekund och Chroffes klippning tog dryga timmen.
För att klippa en kille? Helt galet. Men jag är ju inget proffs när det gäller just det, så jag ska vara tyst.
Själv var jag redo tidigt och blev rätt nöjd med resultatet, nu har klänning använts och kan stoppas in i garderoben igen.
Väl uppe i Helgum fick jag fria händer och fixade Marie-Louises smink, något jag även blev nöjd med.
Ännu bättre så blev även hon det, vilket var en lättnad.
Huset var fullt av folk som verkade känna mig men som inte jag hade en susning om vilka de var.
Träffade alla tre fastrar, varav jag inte sett ena på 5 år och den andra på säkert 10.
Till slut tog vi oss tack och lov till kyrkan. Vigseln var fin men kameran ville inte som jag och Malin ville.
Bröllop är alltid rörande på något sätt. Vi fick vara med på en massa foton och sedan hälsade vi på farfars grav.
Väl på bröllopsfesten åt vi grymt god mat, drack champagne och vin, åt lite mer, sjöng ungefär en miljon sånger.
Efter maten var jag löjligt trött. Det är inte ens ett skämt. Jag kunde inte sluta gäspa, vilket är väldigt otrevligt.
Så efter ett tag ringde jag Annica och bad henne komma, samtidigt som jag berättade för brudparet att jag skulle bege mig. Vilket de hade full förståelse för.
Missade därav tårtan, men jag var så full av mat att det var nog lika bra.
Allt gick över förväntan, jag lyckades parera de flesta frågor så jag inte kände dåligt samvete eller stress.
Men jag verkade nog väldigt disträ kan jag tro, inget jag lägger mer vikt vid.
Hur underligt våra band är går att beskriva när Marie-Louise tackade för att jag kom och jag svarade:
- Tack för att jag fick komma.
Varav hon svarade:
- Men det är ju självklart. Kom gärna och hälsa på osv.
Det jag menar att ni vet hur man tackar för att man fått komma på en fest
när man inte känner värden så väl, eller bara som gott uppförande och det brukar vara en bra sak.
Igår blev det helt fel dock i och med att det är min far och hans sambo som gift sig.
Tack för att jag fick komma lät helt plötsligt mer som ett anklagande än ett riktigt tack.
Jag skämdes.
Det verkligt jobbiga hade dock kommit när jag åkt hem då Malin med pojkvän var kvar ensamma.
Talen började och i stort sett varenda karl höll ett, där de berömde om deras familj och underbara barn:
Victor och Anna.
Ingen hade nämnt oss, en endaste gång och Malin tog oerhört illa vid sig.
Jag kan förstå dem, hur enkelt kan det vara att minnas oss när talet skrivs eftersom vi alltid är där.
Men när både jag och Malin blivit presenterade som Jans äldsta döttrar och Malin faktiskt sitter där
borde väl någon haft vett att nämna henne åtminstone?
Sånt gör mig förbannad.
Vi har varandra, det är allra viktigast.
All kärlek.
Kommentarer
Trackback