Fröken Lundgren,

Klockan är nu snart halv tre och jag har ännu inte somnat.
Nätterna har börjar bli min fiende. Tiden då jag sov hela dygn utan problem är borta.
Alla funderingar och tankar om allt från himmel till jord håller mig vaken.
Mitt dåliga samvete sätter in och jag drabbas av ångest. Utan någon som helst anledning.
Det är jag fullt medveten om. Ändå gnager den mig.
Tillsammans med medvetandet om att jag inte har en aning om vad som händer härnäst.
På onsdag ska jag tillbaka till herr doktor, som han sa sist behöver jag ingen medicin.
Vad som oroar mig är att han också använde orden, inte än.
- Du behöver ingen medicin, ännu åtminstone.

Vetskapen om att vad jag så gärna vill ha finns så nära, men ändå inte här.
Den gör ont.
Förmågan att hela människor vore något att bära omkring på.
Så jag ligger här och fortsätter fundera. Tv-n får stå på, för jag blir löjligt mörkrädd annars.
På något vis är det som jag hela tiden går tillbaka i tiden,
jag känner mig ensam och bortglömd. Som jag gjorde en hel del då, allrahelst på helgerna.

De där jävla helgerna jag var tvungen att åka iväg. När jag låtsades göra mig illa, typ ramla,
bara så jag kunde gråta utan att det skulle komma flera obehagliga frågor.
För när jag tänker efter drabbades jag även då av dåligt samvete,
jag ville inte göra pappa ledsen för att jag inte trivdes.
Istället ringde jag hem till mamma och grät. Hon pratade mig igenom det hela och till slut kunde jag höra
på rösten hur irriterad hon blev, när jag helg efter helg ringde hem och grät.
Ändå sa jag inget till min far. Han vet nog inte än idag hur jag faktiskt mådde.
För förmågan att prata med varandra har vi inte. Och jag vill ännu inte göra någon ledsen.

Precis detsamma är det med min rädsla för mörker. När jag var liten hade jag en natt-lampa.
Jag minns den så väl. Vi hade varsin min syster och jag. Och så en utanför rummen om jag inte minns helt fel.
Någon var med Musse Pigg, en annan med Kalle Anka har jag för mig.
Med åren växte jag ifrån det där. Jag blev äldre och vågade sova med lampan släckt.
När jag blev äldre även med dörren helt stängd. Det kändes nästan tryggare så efter ett tag.
Men nu känner jag mig otrygg hela tiden. Nätterna här ensam ger mig en obehaglig känsla.
Jag tycker mig höra och se saker överallt, även om det inte är någon där.
Att somna tar längre och längre tid utan att jag kan förklara varför.
Jag låter tv-n stå på tills jag är så trött att jag knappt orkar lyfta huvudet.
Bara för att det ska finnas någon där.

Allt detta må låta skumt. Men det är just såhär mina tankar går nätterna i ända.
Alla har vi sätt att ventilera. Just detta, ett av de dummaste ställena på jorden, fungerar för mig.
Vad jag inte vill att någon som helst ska se, det behåller jag inom mig.

I need a break, from my break.