Fröken Lundgren,

Jag har städat och grisat undan lite.
Malins rum ser fortfarande ut som stryk,
men jag kom på att det är enklare att göra fint åt henne
när jag fått ut alla mina kläder därifrån.
Det vill säga typ imorgon när mamma kommer hem igen.

Gick ner en sväng till stan, var och köpte cigg
sedan gick jag in och sa hej till Sandra som jobbade ikväll.
Jag bjöds på paella och drabbades av ett sömnbehov jag aldrig känt.
Så fort jag kliver över tröskeln bakom restaurangen mår jag illa,
det kryper i kroppen och jag blir så vansinnigt trött.
Jag ser så mycket jag måste göra. Måste. Det tar bara stopp.
Det är förvirrande. Jag har inte trivs så bra på en arbetsplats förr.
Vad är det som händer egentligen?
Det pratas fortfarande om att gå in i väggen,
jag tror och hoppas verkligen inte det.
Men jag är rädd att de fan kan ha rätt. Allt jag kan tänka är dock:
Jag är fan för ung!

Imorgon är det jag som ska ringa till doktorn.
Jag som hatar sånt. Sjukhuslukt får tårna att krypa samman.
Men jag kan behöva pratas med någon tror jag.
Det funkar inte längre såhär.
Jag ryser vid tanken av att jag kommer behöva prata med folk imorgon,
inte just folk utan okända människor där jag hela tiden måste vara trevlig.
Jag är livrädd att jag kommer göra något fel, för då bryter jag ihop.
Det vet jag.
Jag vill tänka positivt och ta allt med en klackspark, men det går inte.
Kan inte förstå vad det är som händer.
Allt jag hoppas är att vakna upp imorgon och se fram mot att gå till jobbet.
I och med att jag inte tänkt längre än näsan räcker har jag inget att falla tillbaka på.
Jag har ju alltid jobb, och jag jobbar alltid. För det gillar jag.
Men nu, när jag har tagit slut. Vad fan ska jag göra då?

Det är dags att lösa det här. Hoppas jag.

Adjö