Fröken Lundgren,

Jag är fortfarande helt inne på att komma tillbaka till jobbet.
Så snabbt som möjligt dessutom. Jag är dyr i drift, det är jag medveten om.
Dessutom helt oekonomisk. Ge mig en miljon och jag sprätter den på fem röda.
Utan att ljuga! Det skulle nog inte ta mer än ett par dagar.

Men jag har haft några givande samtal med två av mina kära.
Julia i Norge och Mona i Linköping.
Framtidsplaner, idéer och bara en massa spånande.
Mona vill plugga och satsar hårt på att komma in,
Julia beger sig till Alperna för att testa säsongandet.
Det är just vad de vill göra härnäst.
Själv så är jag lite osäker.
Jag trodde jag skulle vilja börja plugga snart, men i och med att jag inte än vet vad jag vill bli
känns det inte som att det är någon mening att ta lån och så måste jag ändå börja om efteråt.
Efter många om och men vet jag vad jag vill göra härnäst,
det har inte med skola att göra än så länge utan nu vill jag köra eget.
Ingen restaurang. Jag skulle däremot vilja ha mitt egna café.
Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag!
Tyvärr är det tätbefolkat med just såna i vår lilla stad, så det innebär nog att jag måste packa igen.
Jag vill dock göra något helt annorlunda än vad som redan finns. Allt är samlat i huvudet.
Men det är just vad jag känner är mitt kall för tillfället. Funkar det inte så har jag åtminstone provat det.

Nu ska jag fråga alla i min närhet en ärlig fråga nästa gång vi ses.
Tror du ärligt, inga knussel att jag skulle klara av att ha mitt eget café?

Vi får se vad omgivningen säger. Under tiden ska jag krya på mig och återgå till arbetet så fort jag kan.
För utan pengar kommer mina drömmar ingenvart.