Walk a mile in my shoes and never break my heart.

PS.

Av en händelse ramlade jag över en underbar låt som påminner mig om förr.
Fortfarande sitter texten fast som runor i hjärtat och taget släpper inte.
Makes no sense to you, but it does to me.

Hur som haver. Den är värd att uppmärksammas en stund.



For the record,

Det är okej att tvivla då och då.
Livet kan inte gå på räls året om, negativt vänd allt som oftast till positivt.
Men när tvivel äter på själen och får allt att bli svart,
är det dags att släppa taget om hoppet och ge upp?
Får man bokstavligen slå in vett  i huvudet på andra medmänniskor?
Eller är det värt att mista frihet för aggressiva misstag?
You tell me.

Jag har aldrig varit en som ger upp i första taget,
och under resten av livet kommer jag nog bita ihop.

In your face.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback