Fröken Lundgren,

Det slog ner i mig som blixten.

På väg hem från jobbet igår när mor kom och plockade upp mig,
eller ja, inte riktigt då men nästan.
Resten av familjen har begett sig till fjälls och lämnat oss,
hon berättade då att de ringt och berättat att de var framme hela.
Lättnad. Det är det jämt. För vad tror man egentligen ska hända?
Det som slog mig var dock inte det,
utan hur jävla mycket jag saknar fjället och alla de sköna människor jag hängde med där!
Saknaden tog mig. Hårt och jävla brutalt!
Jag vill dit. Jag vill stanna. Jag vill vara. Jag vill leva. Jag vill finnas. Jag vill må.
Där med dem.

Visst har jag det bra här där jag är. Men, gräset ser ju alltid finare klippt ut på andra sidan.
Så är det. Så kommer det alltid vara.
Hur jävla mycket jag än växer upp.
Den där löjliga längtan till att fly fältet, försvinna och leva rövare bor i mig
och han vägrar ta ett steg utanför min kropp eller ens lägga sig och vila.
Men vi trivs tillsammans, han och jag.
Bara han nu låter mig komma till ro om så bara för några månader
så kan vi göra upp sedan och se vart vi ska ta oss härnäst.

Just nu behöver jag älska, leva och finna mig själv.