Inget jävla solsken här inte, idag är jag bitter.
För det första har jag noll motivation,
what so ever,
till att börja med orkar jag inte ens ta mig upp.
Jag känner mig rent ut otrevlig, utan någon anledning.
Fans fan. Säg inte att jag ska ha ännu en sådan dag.
Jag vill krypa ur mitt skinn och försvinna,
fly mitt liv och allt som hänger med på köpet.
Varför jag nu känner såhär är rätt enkelt,
det är den där jävla paniken över att stanna i småstan
längre än jag vad är van och vad jag väntat mig.
Att jag sedan startar morgonen med att stressa,
det gör jävlar i mig inte saken bättre.
Jag är en dålig människa, när det kommer till att stressa!
För det andra så är jag fortfarande helt snurrig.
Jag vet inte ritkigt var jag ska vända mig,
för allt är lika jävla suddigt var jag än går.
Hur sköter man att komma ifrån ensamheten?
Är jag ens redo att släppa någon nära inpå?
Jag vet, det var evigheter sedan nu.
Men jag kan tro att jag inte är vuxen nog att må bra av det,
att jag bara kommer släppa över allt mitt på en annan
stackars varelse som säkert inte vågar säga nej.
Hur länge kommer jag då känna såhär?
När kan jag känna mig säker?
Så jävla många frågor. Förstår ni att jag är snurrig?
Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv!
Det är så sant att jag hatar det.