Fröken Lundgren,

Så var denna dagen över.
Vintern är fan i mig en tragisk årstid,
jag menar, som nu.
Jag gled på jobbet idag, bokstavligt talat. Utan att krascha. (Applåder.)
Det var mulet, blött och trist.
En röksväng under dagen så såg jag solen på solberget,
as we call it. I ynka 3 minuter.
Fika på rasten med herr Anders och det var skymning.
Hem just nu och det är kolsvart.
Kan man bli annat än deppig?
Min största önskan förutom ett crib, min dator,
ett liv och massa pengar är just nu en sån där
sol-lampa som väcker en på morgonen.
Jag går ju runt som en jävla zombie för tillfället.
Oh me, oh my. Jag gör inte mycket annat än att klaga.
Jag vet.
Men det är lite charmigt också. Annars skulle ju inte jag vara jag.
Och, paniken stiger. Kan jag få ett svar vafan?
Vad händer? Vad hände? Vad kommer hända?
Dumhet är det fånigaste som finns.

För övrigt saknas det en del.
Nu vill jag träffa er.

NU!