Fröken Lundgren,

Jag är inte den som är den, inte.

Men nu vill jag fan veta vad som pågår.
Med mitt huvud vill säga.

Hittade bilder. Gamla som nya.
Vackra som stygga.
Helvetes satans förbannades längtan.
Bilden på min vackra vän när hon nu varit och dansat på krogen
fick mig att i stort sett börja gråta.
Jag saknar henne så.
Bilden på mannen som förr gjorde mig vansinnig
fick mig att tro att jag nog inte klarar av en sommar i Sollefteå.
Bilden på pojkarna som sparkade boll på stranden
fick mig att förstå att jag nog aldrig kommer kunna känna mig riktigt hemma.
Bilden på herrn som petat på mig
fick mig längta efter en vinter med after ski och snö tills jag blir tokig.
(Jag som hatar snö.)
Bilden på fnitter och barnsliga upptåg
fick mig nästan att krypa ur skinnet och försvinna härifrån, nu.

Jag är för feg för det här. Jag kan inte stanna kvar än.
Jag är för vek för det här. Jag orkar inte med all press.
Jag önskar jag kunde fly från det här.
Men är det verkligen rätt väg att gå?

Stanna upp, fundera och gå vidare.

Ska vi alltid gå hand-i-hand från och med nu Sollefteå?