Det är inga problem.
Tunghäfta. Jag vill få ut det. Bara vräka ur mig allt.
Men det sitter fast. Jag är den som sätter det på tvären.
Har jag orkat hålla allt de senaste åren,
då bör jag väl orka resten av livet ut?
Jag är rädd.
Att det ska bli som det blivit med mamma.
Att allt ska komma ikapp när jag är vuxen och stadig,
att jag försvinner ner i ett mörker.
När allt är helt och hållet förträngt och minnet om
varför jag en gång mådde som jag gjorde inte längre finns.
Då det springer ikapp och sliter en baklänges,
utan att man ens förstår varför.
Jag är rädd.
Vill få ut mig allt. Försöker prata om vad jag tänker.
Ändå kommer det bara tomma ord, det är så det känns.
Skulle försöka få reda ut allt med han som jag kommer ifrån,
men hur ska det gå?
Kan man prata då man inte längre känner varandra?
Jag är rädd.
Vågar jag släppa ut det som gnager mig?
Kommer jag bli tokig? Hamna någonstans där jag inte vill?
Är det dags att sluta fly verkligheten?
Jag behöver så många svar men vågar inte ställa frågorna till de som vet.
Jag är rädd.
"Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det"