Fröken Lundgren,

Gå in i väggen.

Ungefär så känns det. Jag har sprungit in i den för många gånger nu.
Allt håller på att rasa,
den vackra fasad som byggts upp under all tid vi haft tillsammans.
Kanske är inte allt så perfekt som det ibland ser ut.
Men vad var det nu som sas? Inte kan väl vi må dåligt,
vi har ju faktiskt allt man kan önska sig.
Kanske har ni rätt. Vi har allt.
Utom kärlek.
Allt bara rusar igenom huvudet, men ändå är där så tomt.
Jag har slutat tänka, orkar inte älta mer.
Helt plötsligt ska vi prata om det,
allt som döljts under denna långa tid ska nu upp till ytan.
Vad har jag att säga? Så mycket som förträngts ska nu fram.
Ändå känns mina problem så små. Vilka är de egentligen?
Det finns barn utan något att äta om dagarna,
som lever på gator utan någon som bryr sig om dem.
Vad har jag att klaga på när mitt liv är en saga i jämförelse till deras?
Jag blir så arg, men det är över på fem minuter.
När jag gråter så torkas tårarna innan de ens hunnit fram.
Ta mig samman.
Utöver det hela fick jag ett oväntat förslag,
hur ska jag kunna orka tänka på det nu?
Och, viktigast. Hur länge orkar jag stanna här hemma?
För alltid? Två år? Kortare än så?
Vad har jag som är värt att satsas på?
Jag vill ge upp nu. Gå under.
 Men aldrig, aldrig kommer jag tillåta mig själv att bryta ihop.
Jag klarar mig själv!

Alldeles matt och tom i huvudet, så känns det.
Styr upp mig!