Fröken Lundgren,

Först och främst.

Jennie hjärtat. Jag ska inte stryka med.
Mina knölar i halsen känns genast bättre
då jag vet att det är en jättefarlig sjukdom.
Mina halsmandlar håller kanske på att
växa ut igen bara? Vafan.
Eller så kanske det bara är vanligt halsont.
How am i supposed to know?

Idag har helt klart varit den tröttaste dagen för detta år.
Jag har inte gjort annat än att läsa, sova
och oroa mig för lägenheter.
Aldrig har jag förstått hur eftertraktat lilla Sollefteå
kanske egentligen är, eller måste vara
med tanke på hur lite bostäder det finns att få tag på.
Jag vill inte ge upp.
Men ju sämre det går desto mer intalar jag mig själv
att det är inte är min lott i livet att stanna kvar här.
Att det är meningen att jag ska åka iväg igen,
leva för stunden och möta nya människor.
Men sen så kommer de tillbaka.
De tusen frågor som nu slåss om uppmärksamhet 
i mitt huvud när jag egentligen inte orkar tänka på det.
Men en sak är sant.
Chanser som denna får man annars inte serverade
på silverfat som jag nu fått, och de kommer inte ofta.
Det här är något vanliga dödliga slåss om,
och här står jag och känner mig osäker på hur jag ska göra.
Klarar jag av det? Har jag vad som krävs för att inte falla isär?
Är det egentligen så att man bör vara försiktig
med vad man önskar, för en dag så har du det, mitt framför dig.
Ett råd på vägen skulle jag behöva, 
men kan inte få. För det här är något som man inte talar högt om.

Ingen gillar en människa som ger upp.